Carmen Blanco Valer, Antirasistisk talesperson

Kachkaniraqmi! Trots alla odds är vi, och vi finns ännu!

28 januari 2019

2019 till Internationella Året för Ursprungsfolkens språk.

Illustratör: Anna Liisa Jåma från samiska föreningen språksenteret Gïelem Nastedh på norska sidan av Sápmi. Orden är sol och måne på olika urfolksspråk.

År 2016 konstaterade FN:s Permanenta Forum för Urfolk att minst 40% av de c:a 6700 urfolksspråken som talas i världen riskerar att dö ut. Enligt en del språkexperter är det t.o.m så illa att ett urfolksspråk upphör att existera var tredje månad.

Av den anledningen föreslog Permanenta Forum att utnämna år 2019 till Internationella Året för Ursprungsfolkens språk. Detta med syfte att uppmärksamma vikten av att stärka ursprungsfolkens språk och kulturer. Därför kommer året inledas högtidligt denna måndag 28 januari, i UNESCOs huvudkontor i Paris och ge plats åt ett internationell forum där representanter från staterna, forskare och urfolkrörelsen kommer att diskutera åtgärder för att rädda urfolksspråken.

Det är därför jag började denna text med ett påstående på mitt urfolksspråk, quechua: Kachkaniraqmi!, som betyder ”Trots all odds är vi, och vi finns ännu!” ett ord som bekräftar oss, de c:a 15 miljoner quechuatalande i Anderna, och förmodligen även alla urfolk som finns kvar. Den talar även till världen att trots sekellånga försök att utplåna oss fysiskt eller assimilera oss, finns vi och våra urfolksspråk kvar. Trots att vi vet att det i takt med att våra världar som helhet krymps och hotas av fortsatt kapitalistiskt expansion hotas även våra språk.

Språk har en central betydelse kommunikation mellan människor, men inte minst har de betydelse för identitetsskapande och kunskapsutveckling. Språk är även kopplade till historia, världsåskådning, andlighet, traditioner, traditionella kunskaper och sätt att tänka. Därför är rätten till sitt språk en viktig komponent i respekten av de mänskliga rättigheter och demokrati eftersom den har med allas rätt att yttra sig och vara delaktiga i samhällsbygget.

Förlusten av urfolksspråk är därmed ett hot mot den kulturella mångfalden i världen eftersom de rymmer universum av specifika kunskaper, ofta kopplade till naturen kring oss. Kunskaper som i dessa tider av miljö- och klimatkris är mer än någonsin nödvändiga och skulle kunna gynna mänskligheten i sin helhet. Ta t.ex. den kunskap kring snö i den samiska kulturen som mynnat ut i dussintals ord för snö som snöforskarna tagit vara på. På så sätt uttrycker urfolksspråk specifika och komplexa sätt att ta till sig världen och skapa kunskap som kan komma alla till del.

Urfolksspråk hjälper oss även att se att andra sätt att betrakta världen finns, eftersom de utmanar även normer som begränsat de västerländska samhällens tolkning av världen och därmed även begränsat människorna. T.ex. bryter många av urfolksspråken den tudelningen som västvärlden skapat mellan ”människa” och ”natur”. Eller den separation som moderniteten gjort mellan kropp, känslor och förnuft. Urfolk ser människorna som odelbara helheter och därmed är även språken känslotänkande, dvs. en ställs inte inför valet mellan att förstå och känna som en gör i det moderna världen eftersom de skapar inte hierarkier mellan kunskap baserad på logik och kroppens eller känslornas kunskap.

En del av våra språk utmanar även det binära och patriarkala sättet att se människor på, då deras ord för ”människa” är ofta könsneutral. T.ex. på mitt urfolksspråk är ordet för människa, runa. Till skillnad från svenskans MÄNniska, eller spanskans ”el hombre” ord för man och människa.

Urfolkens språkens försvinnande är konsekvens av kolonisering och rasism. Under kolonialtiden förbjöds en del urfolksspråk, ibland som repressalie efter urfolksuppror eller senare som aktiva försök till vår assimilering. Men idag dör våra språk ut främst som konsekvens av brist på statlig politik som på allvar erkänner urfolkens kollektiva rättigheter inklusive rätten till kultur. Detta även som konsekvens av medveten eller mindre medveten nationalistisk strävan efter homogena befolkningar och monokultur som uttrycks i vägran att erkänna samhällens mångkulturella och mångspråkiga karaktär. Resultat av detta är att majoriteten av urfolkbarn inte får lära sig att läsa och skriva på de egna språken och på så sikt ställs de inför valet mellan att behålla sitt modersmål och kultur eller få tillgång till den universella kunskapen, högre utbildning och arbeten.

Men förutom staternas diskriminerande behandling av urfolksspråken, drabbas våra språk av strukturell och vardagsrasism i form av stigmatisering vid dess användning i de offentliga rummen. Stigmatisering som uttrycks i förakt, mobbning och osynliggörande inklusive i skolorna eller andra urbana miljöer. Men inte minst passiv rasism i form av ointresse från majoritetssamhället att lära av urfolk. Som en motkraft mot denna passiva koloniala motstånd önskar jag därför utmana antirasistiska feminister och mig själv att under detta år lära oss minst tjugo ord på någon av de samiska språken. Detta som ett uttryck för att förutom att kräva ansvarstagande från staterna, måste även vi från civilsamhället anstränga oss för att bidra till revitalisering och förstärkning av de olika samiska språken och därmed stärkning av det samiska samhället.

Feministiskt Initiativ, som antirasistiskt feministiskt parti välkomnar inledningen av FN:s Internationella Året för Urfolksspråken och ser fram att delta i de initiativ för att stärka de samiska språkens ställning, som vi antar det svenska regeringen kommer att ta under detta år.

Fler Röster

Vår politik

Feministiskt initiativ är en demokratirörelse. Vi försvarar de mänskliga rättigheterna, förnyar politiken och förändrar makten. Med kärleken som drivkraft vill vi skapa ett jämställt samhälle där alla människor har samma rättigheter och möjligheter inom livets alla områden.
Vår politik