Vad ska man tycka om EU:s och USA:s handelsavtal TTIP?

8 april 2014

TTIP – Transatlantic Trade and Investment Partnership – förhandlas nu mellan EU och USA i raketfart, målet är ett avtal i slutet av 2014 eller mer realistiskt under 2015. Kenneth Hermele, ekonom och riksdagskandidat för Feministiskt initiativ reder ut begreppen.

Fyra kontroversiella delar av TTIP som det nu förhandlas:

  • Obalansen: företag har rättigheter men det är otydligt eller oklart (för att uttrycka sig försiktigt) när det gäller deras skyldigheter, hur de tillverkar sina varor (miljön, fackliga rättigheter, MR).
  • Möjligheten att ställa stater till svars om deras politik försvårar eller negativt påverkar företagens affärer och vinster; det avtalet heter Investor-State Dispute Settlements, ISDS. Det är inte första gången det finns möjligheter för företag att använda juridik mot stater, Världsbanken har exempelvis en hel organisation – MIGA – där företag kan försäkra sig mot politiska risker, och ett medlingsförfarande existerar också i Världsbankens regi. Men i TTIP kommer ISDS att bli en del av kärnan.
  • De kontroversiella delarna av WTO förs vidare och kan förvärras: så kommer förmodligen WTO:s TRIPS-avtal (som handlar om patent m m) att utvidgas tvärtemot vad många länder och civilsamhälleliga organisationer kräver (att rätt till mat och hälsa ska gå före företagens så kallade intellektuella egendomsrätt).
  • TTIP gör inte skillnad på handel med varor och finansiella flöden (portföljinvesteringar, spekulation, värdepapper), en åtskillnad som är central.

Det här innebär att TTIP omfattar – och faktiskt förvärrar – mycket av det som är sämst med det rådande internationella handelsregelverket WTO.

TTIP har en historia. När WTO bildades (efter sju, åtta års förhandlingar inom ramen för det då ännu rådande handelsavtalet GATT, förhandlingarna gick under namnet Uruguay-rundan då de inleddes i Montevideo i slutet av 1980-talet) försökte EU och USA få till stånd ett investeringsavtal som skulle ge företag många rättigheter utan motsvarande skyldigheter. Det avtalet stötte på patrull av många Sydländer och lämnades (till stora delar) utanför WTO när förhandlingarna slutfördes 1994.

Men frågan om företagens rättigheter dök upp igen inom ramen för rikemansklubben OECD (dvs utan närvaro av Sydländer som Kina, Indien, Brasilien…) och ett nytt avtal kallat MAI – Multilateral Agreement on Investments – förhandlades fram. Åter skyddades företagens rättigheter (utan motsvarande skyldigheter). Dessutom ville MAI likställa direktinvesteringar (dvs investeringar som ger produktion och jobb) med portföljinvesteringar (dvs handel med aktier och värdepapper). MAI-avtalet övergavs när det mötte motstånd från civilsamhälleliga organisationer världen runt, samtidigt som Frankrike insåg att franska företag riskerade köpas upp av amerikanska om MAI genomfördes och att det skulle bli svårare (en del sa omöjligt) att särbehandla (dvs skydda) franska företag och rikta offentlig upphandling så att den kom att stödja nationellt verksamma företag. Alltså ut med MAI.

Även inom WTO försökte USA och EU driva nya förhandlingar om investeringsavtal, först i de så kallade Singaporefrågorna (frågor som inte kom med i WTO från början som investeringar och offentlig upphandling) och senare i den av EU drivna (men i diket körda) millennierundan (tänkt att hedra årtusenskiftet). I bägge fallen kom framstötarna i konflikt med starka Sydländer som Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika.

Det här har lett till en kris för WTO som varit en närmast stillastående och handlingsförlamad organisation under de senaste tio åren. Samtidigt har den ekonomiska makten i tilltagande grad förts över till just de ovan nämnda ekonomierna, särskilt tydligt efter den finansiella krisens början 2008 och G7/G8:s minskade betydelse till förmån för G20.

TTIP ser jag därför som en dubbel reaktion, dels på WTO:s problem, dels på maktförskjutningen i världen:

  • TTIP vill ersätta WTO med ett atlantiskt partnerskap, dvs tanken att USA och EU tillsammans skulle kunna utgöra en motvikt mot den starka dynamik och tilltagande makt som finns i Asien. Med andra ord, en aggressiv handling både mot WTO och mot de länder som idag utgör världsekonomins starkaste motorer.
  • TTIP är ett försök att införa de förmåner för företag på bekostnad av staters ekonomiska och andra intressen, som EU och USA misslyckats med upprepade gånger.

Några slutsatser

I första hand:

  • Inget avtal mellan USA och EU utan nya och balanserade förhandlingar inom WTO:s ramar. Världen är större än ett atlantiskt partnerskap, förhandlingar om handel bör inte utesluta många av världens viktigaste ekonomier.

I andra hand:

  • Skilj på handel med varor (som bör uppmuntras men styras genom att regelverken ska ta hänsyn till ekologiska, sociala och MR-omständigheter) och rent finansiella och spekulativa flöden (som bör regleras, göras transparenta och beskattas).
  • Inget skiljedomsförfarande som möjliggör för företag att stämma länder, särskilt allvarligt om regelverket bara ser till företagens rätt utan motsvarande skyldigheter.

LO, TCO och Saco har (i DI den 18/2) ställt sig bakom de pågående förhandlingarna och deras inriktning, med reservationen att man inte vill ha med ISDS. Tyska fackjätten IG Metall har å andra sidan gått emot TIPP.

En hemsida som följer TTIP är  (drivs av MP:s EU parlamentariker Carl Schlyter).

*****

Av Kenneth Hermele, ekonom och riksdagskandidat för Feministiskt initiativ