Studentinflytandets framtid – hur stärker vi engagemang och demokrati i högskolan?
Jannika Edenfäll befinner sig just nu i Almedalen där hon, bland annat, deltagit i seminariet “Studentinflytandets framtid - hur stärker vi engagemang och demokrati i högskolan?”. Detta för att hon ville få en djupare förståelse för den allmänna uppfattningen av studenters möjligheter och engagemang, samt reflektera över hur en kan arbeta med en feministiskt politik i Sveriges högre utbildningar.
Under tisdag morgon på Uppsala universitet, campus Gotland, anordnade Sveriges förenade studentkårer ett seminarium. Deltagande bestod av Anton Landberg, Annika Pontén, Anders Söderholm,Charlotta Tjärdahl, Eva Åkesson, Simon Ivarsson och Helene Dannetun. Ämnet var “Studentinflytandets framtid – hur stärker vi engagemang och demokrati i högskolan?”
Anton Landhagen, expert på ungdomsbarometern, inleder seminariet med att delge resultat av mätningar som gjorts på dagens studenter, eller rättare sagt dagens ungdom. Resultaten visar att unga studenter idag har ett stort fokus på individualitet, självförverkligande och eget ansvar. Det framgår även att stressnivåer och psykisk ohälsa ökar i takt med det egna engagemanget. Det finns även en generell upplevelse bland unga att samhället går åt fel håll när det gäller frågor som rör exempelvis rasism, boende och arbete. Detta medför enligt Landhagen en misstro till dagens politiska möjligheter att förändra. Trots det visar siffrorna att dagens ungdom är mer engagerad än någonsin och att det finns det en stark tilltro till att genom organiserat arbete med politisk inriktning kunna förändra samtiden. Andelen unga som röstar har dessutom ökat och skapar nya förutsättningar för att alla skall kunna medverka i och påverka samhället.
Som sagt väljer fler att engagera sig, men inte i etablerade organisationer utan nya. Detta kan enligt Landhagen ha skapats av individualiseringen som sker idag där studenter identifierar sig med mer personliga kvalitéer och egenskaper än tidigare. Om större utrymme och bredd fanns i etablerade organisationer skulle flera känna sig hemma och förmodligen engagera sig i dessa, säger Landhagen. Feministiskt initiativ verkar för att genus- och funktionalitetsmedvetna, likaså antirasistiska och normkritiska perspektiv skall genomsyra alla utbildningar vilket i sin tur bör föra fram individens egna möjligheter och skapa en mer öppen utbildningsplattform precis som Landhagen påpekar. Studentengagemang som nu rör sig utanför de redan existerande organisationerna bör tas tillvara på genom att låta studenten ta plats med de egenskaper hen identifierar sig med och de frågor hen brinner för.
Studentsverige har helt klart en stark representation av unga, men i våra lärosäten runt om i landet finns en mer komplex sammansättning av studenter än vad som syns representerat i studentorganisationer idag. Feministiskt initiativ verkar för att högre utbildning ska vara tillgänglig för alla oavsett människors olika möjligheter att studera. Den personliga ekonomin, hälsan, familjesituationen, etniciteten eller funktionaliteten skall inte påverka. Som det ser ut idag förbises stora grupper av människor och deras intressen. Anders Söderholm, rektor på Mittuniversutetet, påpekar representationsluckor där de som studerar på distans samt är över 25 år inte finns inkluderade i kårers arbete och kanske missas när allas intressen för den gemensamma utbildningen skall samlas in.
Eva Åkesson, rektor på Uppsala universitet, berättar att studentpopulationen har runt 1000 uppdrag, men det finns svårigheter i att hitta representanter för dessa. Åkesson hoppas att en tydligare information genom kårerna skall kunna ge större insyn i vad studenterna har för intressen och fånga upp de som inte nås idag eftersom det finns en avsaknad av individers åsikter och deras möjlighet till påverkan av sin egen utbildning.
Seminariet innehöll vidare ett inlägg från Simon Ivarsson, vice ordförande för Göteborgs universitet studentkårer, som trots att han ser många möjligheter för studenter att engagera sig, ser han samtidigt studenter som kämpar för att bli respekterade som en verklig deltagare i högre beslutsfattande organ. Det existerar en maktordning där lärosäten kan utöva härskartekniker och studenterna ses som sekundära, snarare än som likar. Eva Åkesson är dock tydlig med att studentinflytandet är en oersättlig kvalitetssäkring för lärosäten och en självklar deltagande kraft i ledningsgrupper för Uppsala universitet. Med studenters samarbete skapas en automatiskt diskussion och reflektion. Eva Åkesson ser att det existerar maktmotsatser och maktpositioner inom lärosäten; dels vid ekonomiska diskussioner där det lätt kan skapas en med- och motpart där studenten får slåss för sin rätt till ekonomiska bidrag och dels när enskilda beslut tas och genomförs av rektor eller av ett prefektstyre. I dessa situationer uteblir studenternas inflytande. Åkesson berättar även att studenter deltar i arbetsgrupper på lärosäten där betalning saknas för studenter men ges till ickestudenter. Här saknas studenternas rätt att behandlas som en likvärdig arbetskraft.
Det som väckte störst intresse hos mig var dock Charlotta Tjärdahl, vice ordförande Sveriges förenade studentkårer, som engagerat berättade om hur kårarbetet bör bli en del av läroplanen. Tjärdahl nämnde att det finns hinder för förutsättningar att utveckla och organisera kårer. Den ekonomiska situationen lyfts, men störst fokus riktas mot att de som är aktiva i kårarbetet utöver egna studier tenderar att arbeta för hårt och “håller knappt huvudet över ytan”. Tjärdahl pekar på eventuella hjälpmedel för att underlätta studenternas deltagande som exempelvis en tydligare struktur för studentinflytande, möjligheter att planera kårverksamheten samt att studenter bör ha en aktiv roll i sin utbildning genom att kårarbetet inte är en extrasyssla utan inkluderas i läroplanen.
Charlotta Tjärdahl menar att om det inte finns förutsättningar som krävs för att kårerna skall kunna genomföra sina uppdrag så blir kårerna överflödiga. Det måste finnas möjligheter till ett aktivt studentinflytande och engagemang utan att brännas ut som student. Feministiskt initiativ skall verka för att studiemedelssystemet ska likställas med arbete i förhållande till sociala trygghetssystem, förmåner och status. Detta nya system är menat att utformas så att studenter ska kunna kombinera exempelvis föräldraskap med heltidsstudier. Att då skapa en studielön i samband med att föra in kårarbete som en del av studieplanen och inte som ett stressigt extraval kan enligt mig vara ett svar på hur vi kan underlätta att alla människor oavsett förutsättningar kan få en aktiv roll under sin studietid och i sitt lärosäte. Detta bör i större utsträckning kunna fånga upp även de grupper vi inte ser representerade idag. Slutligen måste det bli tydligare att studentrepresentanter är jämlikar och bör behandlas därefter.
Under detta seminarium var det tydligt vilken kvalitetssäkring en student bidrar till, men kårers status måste förändras. Tjärdahl frågade; Varför har vi kårer om vi inte vill att de ska kunna utföra sitt uppdrag på ett bra sätt? Just här i ligger det ett viktigt uppdrag med ansvar att genomföra detta arbete på ett hållbart vis, med bra förutsättningar, i en jämlik process där engagemanget finns som en konkret del av undervisningen för att tillsammans utveckla och kvalitetssäkra Sveriges studenter och lärosäten.
Jannika Edenfäll
ledamot i Fi studenters nationella styrelse och
samordnare i medlemsutskottet Stockholm