Idag uppmärksammas den internationella flyktingdagen. Jag kom till Sverige tillsammans med min familj som politiska flyktingar. Vi kunde utöva denna rätt som fastställs av internationell rätt. Utövandet av rätten till asyl räddade våra liv.

Enligt rapporten som UNHCR presenterade igår så är det så många som 68,5 miljoner människor runt om i världen som var på flykt vid slutet av 2017. För att sätta det i perspektiv innebär det att en person varannan sekund måste fly.

Inga av dessa människor valde att bli flykting. De har tvingats lämna sina hem som en konsekvens av förföljelse, konflikter, våld, klimatförändring eller kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Rapporten river ner myten om att flyktingar befinner sig i länder i den globala nord. 85% av alla flyktingar befinner sig i länder av den globala syd.

De flesta av alla flyktingar i världen kommer från Syrien, Afghanistan, Sydsudan, Burma och Somalia. Många av de människor som flyr är interna flyktingar. Syrien och Colombia är de två länder med största antal interna flyktingar, enligt rapporten. Gemensamt för dessa länder är att de drabbats av beväpnade konflikter. Det är lätt att se att vapenflödet är en stor och avgörande faktor som bidrar till att konflikter eskalerar.

I stället för att arbeta för fred så utgår en från den patriarkala tanken att konflikter löses genom användning av vapen. Nyheterna visar hur världen befinner sig i en kapprustning som inte har setts på flera år. Enligt SIPRI, Stockholm International Peace Research Institute, fortsätter världens militära utgifter öka till 14 847 miljarder svenska kronor – eller omkring 14 hela svenska statsbudgetar. I dag är militär upprustning ett av de största hoten mot den mänskliga säkerheten.

Men det finns även andra sorters våld som skapar flyktingar. Jag tänker på det ekonomiska våldet som förhindrar att en kan garantera ekonomiska och sociala rättigheter för alla människor i samhället. Att åtta personer (alla män) äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning, enligt Oxfam, är en förolämpning mot alla dem som trots hårda ansträngningar misslyckas med att få en daglig måltid.

Jag tänker också på våld mot naturen som skapar flyktingar på grund av klimatförändringar som i stor del orsakas av en vansinnig konsumtion. FN:s klimatpanel (IPCC) pekar på att den globala uppvärmningen riskerar omfattande naturkatastrofer med hundratals miljoner nya klimatflyktingar, främst kvinnor, som konsekvens. Därför är det ett viktigt förebyggande säkerhetsarbete att arbeta med miljö- och klimatfrågor och samtidigt måste arbete riktas så att klimatflyktingar erkänns internationellt i FN:s flyktingkonvention.

Barnperspektivet måste stå i centrum inom flyktingpolitiken. Ensamkommande barn på flykt misstänkliggörs och utsätts i Sverige bland annat för ovetenskapliga åldersbedömningar, i syfte att tillgodose rätten till skydd för så få som möjligt. I USA placeras barn i burar i en ”nolltolerans”-policy mot flyktingar. När kommer utrikesminister att kalla USA:s ambassadör för att framföra Sveriges protest mot detta sätt att behandla barn?

Att ha en dag för att uppmärksamma de människor som tvingats på flykt är en skam för de länder som tillverkar vapen och där en del av de inkomster som finansierar välfärden kommer från vapenexport.

En kan tycka ett det borde trigga en reflektionsprocess bland invånarna i dessa länder – bland annat Sverige – där vi ställer oss frågan om vilken värld och vilket samhället vill vi fortsätta bygga upp.

Det går inte att skjuta upp svaret på den frågan. Det går inte att tro att en kan förhålla sig neutral i den frågan. Att vara tyst innebär en acceptans av den rådande situationen och det ger makt till de som genom maktmissbruk har skapat en ojämlik, ojämställd och ohållbar värld. Medan vi arbetar för att vapen ska försvinna från världens horisont och för att klimatpåverkan minskar till en nivå som inte hotar livet i vår planet bör regeringar uppfylla sina internationella åtaganden. Denna skyldighet omfattar också Sverige, som gång på gång bryter mot de genom att deportera människor till länder där deras mänskliga rättigheter kränks trots att landet har förbundit sig att följa FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och flyktingkonventionen.

Kan vi ha en politik som garanterar asylrätten? Klart, vi kan!