En feministisk utrikespolitik förebygger väpnade konflikter. Därför bör den vara präglad av en djup övertygelse om att nedrustning är nödvändigt för att en hållbar fred ska ha en chans.

Utrikesminister Margot Wallström (S) svarade den 20 april på frågan ”Finns ingen målkonflikt i att Sverige säljer vapen till länder som Filippinerna?” med att hon inte förstår “hur vapenexport rör feministisk utrikespolitik”. Jag, och många med mig, förvånas över att Margot Wallström, som var FN:s generalsekreterares särskilda representant i frågor som rör konfliktrelaterat sexuellt våld mellan 2010 och 2012, inte vet svaret. Eller är det en munkavel som gör sig påmind?

Historien visar hur kvinnor och barn är speciellt drabbade i militära konflikter. Den traditionella säkerhetspolitiken är patriarkal och bygger på idén om att det är män som med militära medel ska försvara nationen, dess kvinnor och barn. Historiskt sett och fram till våra dagar har kvinnor och kvinnoorganisationer världen över arbetat för att bemöta de fasansfulla konsekvenserna av krig. Kvinnor har helt enkelt varit centrala protagonister i hur konflikter har lösts. I de flesta av dessa konflikter har våldtäkt använts som vapen. Det drabbar kvinnor individuellt, men också hela samhället. De patriarkala strukturerna gör att männen förväntas skydda “sina” kvinnor och när de inte kan förhindra intrången i den egna intressesfären eskalerar den väpnade konflikten. Därför är det ytterst viktigt att samhället tidigt kan identifiera potentiella orsaker till konflikter och arbeta för att förebygga dem.

En feministisk utrikespolitik förebygger väpnade konflikter mellan och inom länder. Därför bör den vara präglad av en djup övertygelse om att nedrustning är nödvändigt för att en hållbar fred ska ha en chans. Genom att sälja krigsmaterial till ett land där det råder väpnad konflikt blir vi delaktiga i kriget. Ett sätt att förebygga konflikter är därför att sluta med vapenexport. Sverige borde därför i stället satsa på åtgärder som minskar spänningar och skapar vägar till fred. Det är att sätta mänsklig säkerhet främst och göra upp med den gamla tanken om territoriell säkerhet, som orsakat så mycket våld och förstörelse.

Det är svårt att tro att utrikesministern inte känner till detta. Hennes arbete som FN:s generalsekreterares särskilda representant i frågor som rör konfliktrelaterat sexuellt våld var onekligen ett stort framsteg och enormt viktigt då det med all tydlighet påvisade relationen mellan patriarkal dominans och utnyttjandet av kvinnokroppar. Sexuellt våld är ett hot mot fred och det används som ett verktyg för politiskt förtryck i olika delar av världen. Idag är våldtäkt som krigsstrategi ett krigsbrott enligt internationell rätt vilket är flera steg i rätt riktning. Dock kan vi inte ignorera att det är vapenflödet som är kärnan i denna våldsspiral.

Margot Wallströms svar visar återigen en viktig splittring inom regeringen. På ena sidan en linje som förespråkar militär avspänning och diplomati, på andra sidan en linje som förespråkar militarism, upprustning och samarbete med NATO.

Fortsätter en att titta på intervjun med Margot Wallström hittar vi en annan pärla. När journalisten frågar ”Ska mänskliga rättigheter väga starkare än näringslivsintressen eller militära samarbeten” är svaret ”Det går inte att säga så, ingen kan säga det”. Enstaka ord som med all tydlighet påvisar skillnaden mellan regeringens och Feministiskt initiativs utgångspunkt vad gäller utrikespolitiken. Vår vision av en feministisk utrikespolitik är byggd på en intersektionell maktanalys där olika politikområden överlappar. Att identifiera och förstå de patriarkala maktstrukturerna är vår utgångspunkt. Vi kompromissar aldrig med de mänskliga rättigheterna. Därför kan aldrig ekonomiska intressen diktera hur utrikespolitiken ska utformas på bekostnad av demokrati och global rättvisa.

Att det finns olika perspektiv i en regering som påverkar det politiska samarbetet är ingenting konstigt. Det ingår i politikutvecklingen och där måste progressiva krafter positionera sig. Att kompromissa med de ideologiska demokratiska ramarna är en annan sak, och det är det som sker i det här fallet. Att inte inse kopplingen mellan vapenexport och feministisk utrikespolitik är ett allvarligt misstag. Att acceptera att en regering som kallar sig feministisk säljer krigsmaterial till en regering som i Filipinerna, där presidenten uppmanar att skjuta kvinnliga rebeller i vaginan, är att förlora den etiska kompassen. Som Cynthia Enloe, professor i statsvetenskap säger: ”mer militarism gör oss bara ännu mer osäkra”.