25 november vill jag hedra alla de kvinnor som runt om i världen utsätts för våld, särskilt de som kämpar för sina rättigheter och mot ett våldsamt patriarkalt system.

Den 25 november, Internationella dagen mot våld mot kvinnor, instiftades av latinamerikanska feminister för att hedra systrarna Mirabal som militärer i Dominikanska Republiken misshandlade till döds den 25 november 1960 för att de var aktiva i motståndskampen mot diktaturen. Med detta ville de latinamerikanska och karibiska feministerna fördöma våld och mord på kvinnor, men även uppmärksamma att det politiska patriarkala våldet i auktoritära stater, särskilt drabbar kvinnor som är samhällsengagerade.

Men det är inte bara i diktaturer som kvinnor utsätts för våld, utan kvinnor dödas på grund av patriarkatet även i demokratier och under fredstid. Idag känner jag sorg för de 33 kvinnor som mördades förra året i Sverige var av 22 stycken hade en nära relation till sin gärningsman. Jag känner sorg för de kvinnor som mördats i år och vars mord ännu inte framkommit i statistiken. Jag vill denna dag fördöma våld i nära relationer som drabbade 16 000 kvinnor i Sverige under 2018, höga siffror som ändå är lägre än verkligheten eftersom många inte anmäler på grund av rädsla. Jag fördömer alla typer av sexuellt våld, hatbrott, våld i namn av heder och det våld som drabbar kvinnor på arbetsplatser och skolor.

Jag vill samtidigt att vi ska tänka på dessa kvinnor, som levt och skrattat, innan våldet nådde dem där de borde haft rätt att känna sig trygga. Föreställ dig deras ansikte och kroppar, säg deras namn. De är inte bara siffror i statistiken. De är människor.

I år är jag särskilt skakad av det våld som auktoritära stater runt om i världen utövar mot kvinnor som kämpar för rättvisa. Hela hösten har präglats av denna typ av våld och i vissa fall nått oss i Sverige via media, men främst sociala medier. Våldet har drabbat studenter i Hong Kong, demonstranter i Iran och Libanon och inte minst de kurdiska kvinnorna i Rojava, som besegrat fundamentalister och nu försöker bygga ett jämställt samhälle, genom den turkiska statens övervåld.

På ett särskilt sätt har det patriarkala statsvåldet drabbat människor i den världsregion som jag har ett personligt band till, nämligen Latinamerika och Karibien. Ända sedan oktober har jag nåtts av nyheter om det övervåld som drabbar kvinnor och män i Haiti, den modiga republiken som 1804 vågade utropa sig som världens första svarta republik och som sedan dess fått betala dyrt för det. Mitt hjärta har vridits om av smärta när mina urfolkssyskon i Ecuador i år fått återuppleva det koloniala våld som inleddes exakt 526 år tidigare när de europeiska invasionstrupperna inledde sina folkmord och plundringar. Men jag blev också stolt över urfolkskvinnornas modiga motstånd som i likhet med våra förmödrars antikoloniala kamp lyckades sätta stopp för Internationella Valutafondens nyliberala och koloniala påbud.

Jag hade knappt hunnit repa mig från dessa våldsamma händelser när statsterrorn i Chile bröt ut, ett land vars öde jag delat sedan tonåren då landet drabbades av en militärkupp. Sorgen över händelserna där delar jag med de cirka 40 000 chilenare som lever i Sverige idag efter att ha flytt diktaturen på 70-talet. Maktlösa har vi nu under 36 dagar följt protesterna som möts av statsmakternas övergrepp genom sociala medier, inte minst det brutala våldet som de väpnade styrkorna utsätter kvinnor för genom våldtäkter och sexuellt våld vid häktningar, samt genom beskjutningar mot ögon, och mord på bland annat mimartisten Camila.

Nu i november drabbades även Bolivia av en fascistisk statskupp. På så sätt avbröts en förändringsprocess, som trots eventuella misstag, bidrog till en historisk kulturell upprättelse för urfolk på hela den amerikanska kontinenten. Fascisterna rasism är tydlig och de ger sig på urfolk genom fysiskt och symboliskt våld. Urfolkskvinnornas traditionella dräkter, som är kulturella motståndssymboler, tvingade fascisterna av dem offentligt, och deras flätor, som inom de andinska kulturerna är symbol för styrka, klipptes av. På så sätt kunde vi konstatera att det sekellånga koloniseringskriget fortsätter och även nu våldför sig på kvinnokropparna.

Därför vill jag denna 25 november hedra alla de kvinnor som runt om i världen utsätts för våld och särskilt de som förutom att riskera våld för att de är just kvinnor, även kämpar för sina rättigheter och mot ett våldsamt patriarkalt system, och därmed även utsätter sig för statsterrorns våld. Som antirasistisk feminist fördömer jag alla dessa typer av våld.