Många har sagt mycket klokt om Tidöavtalets innehåll, och det är viktigt att också säga vad som inte står i avtalet. Ord som “rasism” och “feminism” förekommer inte en enda gång i det avtal som styr regeringens och Sverigedemokraternas samarbete, och jag kan inte säga att jag är det minsta förvånad.

I en av sina första intervjuer som ny utrikesminister framhöll Tobias Billström att utrikespolitiken inte längre ska kallas feministisk, och han och Ulf Kristersson har som högsta prioritet att blidka “våra turkiska vänner”, att godkänna Sveriges Nato-ansökan. Det är inte svårt att räkna ut vilka som kommer betala priset för det.

Ulf Kristersson säger att hans regering ska företräda ett enat Sverige, men hela regeringssamarbetet med SD formas av ett avtal som är fullt med repression. Det är politik som splittrar, inte enar. Och inget annat är heller att förvänta sig när SD dikterar vad regeringen ska göra. Listan är lång på de civilsamhällesorganisationer som hårt kritiserar avtalet för att bryta mot rättsstatens principer och mänskliga rättigheter. Det är kritik som Feministiskt initiativ instämmer i.

I sin regeringsförklaring påpekar Ulf Kristersson mycket riktigt att “att stoppa mäns våld mot kvinnor handlar om att bekämpa grova brott, men också om frihet och jämställdhet.” Fi håller med om det. Men de enda åtgärder mot mäns våld mot kvinnor som finns med i avtalet handlar om straffskärpningar och andra insatser när brott har genomförts. Ingenting framgår om hur dessa brott ska förebyggas. Det gör mig orolig att vikten av förebyggande åtgärder inte kommer tas på allvar.

Ordet “jämställdhet” återfinns en enda gång i Tidöavtalet, och det handlar – föga förvånande – om att nyanlända ska lära sig det. Även här, liksom i avtalet i stort, kopplas alltså brott och förtryck samman med migranter.

Men inte heller det andra regeringsalternativet hade varit bra. Feministiskt initiativ har många gånger kritiserat socialdemokratiskt ledda regeringar, och vi kommer fortsätta kritisera S även nu när de är i opposition i riksdagen. Eller åtminstone ska de föreställa vara det, för att döma av Magdalena Anderssons intervju i Expressen 25/10 blir det inte mycket till opposition. Hon närmast skrävlar om att det minsann var Socialdemokraterna som 2015 genomförde paradigmskiftet i migrationspolitiken, så det ska inte Tidöpartierna kunna ta åt sig äran för. Detta visar mycket tydligt hur långt högerut S har förflyttat sig.

Andersson kan inte säga att S kommer rösta mot förslag utifrån Tidöavtalet, utan säger bara att det är viktigt att förslag inte bryter mot rättssäkerheten. Detta är något som borde vara fullständigt självklart. Att vilja gå nästan lika långt som Tidöpartierna gör inte Magdalena Andersson till en oppositionsledare. Det gör däremot att hon enbart stärker och förlänger Sverigedemokraternas och regeringens tid vid makten.

Feministiskt initiativ har sedan 2006 kämpat i motsatt riktning än den som nu fördjupats och tagit makten. Vi vet vad Sverigedemokraterna är för rörelse, och det katastrofala politiska innehållet i Tidöavtalet är på så sätt ingen överraskning. Därför står vi fast vid hoppets politik. Med omsorg om alla liv och allt levande. Sverige behöver ett feministiskt, antirasistiskt parti som aldrig kompromissar om mänskliga rättigheter, asylrätt, antikapitalism, miljön och klimatet. Det partiet är Feministiskt initiativ.

Du kan ta del av vår valplattform i flera olika format här: https://feministisktinitiativ.se/valplattform/

Om du håller med oss, bli medlem och/eller stöd oss ekonomiskt för att fortsätta kampen.