Den 10 december, varje år, firas den Internationella dagen för mänskliga rättigheter. Datumet valdes för att hedra FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som antogs av FN:s generalförsamling den 10 december 1948.

Det är uppenbart att situationen för de mänskliga rättigheterna i världen är alarmerande. Turkiet är ett bra exempel där folkvalda personer fängslas, medier stängs, oliktänkande sparkas från sina jobb och yttrande- och pressfriheten i princip har avskaffats. Allt medan världen ofta bara är en passiv åskådare av vad som händer.

I Colombia har bara i år mer än 150 social-, miljö- och mänskliga rättighetsaktivister blivit mördade. I Chile har mer än 170 personer skadats, till följd av handlingar där soldater, och poliser, skjuter med gummikulor mot demonstranter. I Irak har hundratals människor blivit mördade när de protesterat mot regeringens förda politik.

Krig påverkar många olika delar av världen: Syrien, Jemen, Irak, Libyen är bara några exempel. Människor flyr för sina liv utan tillgång till vård, mat och tak över huvudet. De som drabbas värst är kvinnor och barn. Vapenflödet till dessa regioner stoppas inte. Vapenindustrin har fest.

Våldet mot kvinnor fortsätter att vara ett globalt problem. Enligt Amnesty International har en tredjedel av världens alla kvinnor uppges ha utsatts för könsbaserat våld under sin levnad. Detta är en mycket allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna.

Men situationen är inte bara allvarlig där ute i omvärlden. Även i Sverige finns all anledning att vara bekymrad. År 2016 presenterade FN:s människorättskommitté sin rapport om Sverige. Kommittén, som övervakar hur staterna lever upp till konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna, kritiserar Sverige för bristande respekt för mänskliga rättigheter inom olika områden.

Jag förväntade mig att rapporten skulle väcka en större debatt. Men att Sverige får kritik för stora brister i hanteringen av mänskliga rättigheter skapade inte några stora rubriker.

FN identifierar bland annat:

• Hur domstolar, olika myndigheter och kommuner inte tar hänsyn till mänskliga rättigheter när de tillämpar lagen. Vilket visar att kunskap saknas inom det här området.
• Hur rättigheterna för utsatta EU-medborgare nekas i Sverige
• Hur Sverige behandlar sitt eget urfolk, samerna. De garanteras inte inflytande och det finns stora brister om hur de informeras i frågor om utvinning av land- och vattenresurser.
• Hur häktestider är för långa för människor som berövats sin frihet. Kommittén rekommenderar att häktestider måste kortas och isoleringen av häktade måste brytas.

Alla dessa brister är allvarliga nog men ytterligare en kritik är väldigt oroväckande: ”Kommittén är också bekymrad över praktiska konsekvenser av att beteckna asylansökningar som “säkerhetsfall” under Utlänningslagen (2005: 716) eller ”kvalificerade säkerhetsfall” enligt ”utlänningskontroller” (min översättning).

Regeringen struntar tydligen i detta. Som svar kom staten med ett förslag om att öppna ett flyktingfängelse på Kirseberg i Malmö. Detta trots rekommendationen att applicera principen om non-refoulement, som ska skydda flyktingar från utvisning när de riskerar omänsklig behandling.

FN-kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har också kritiserat den svenska regeringen för de planerade besparingarna inom LSS, och assistansersättningen, och påminner om att Sverige 2012 ratificerade FN:s konvention för personer med funktionsnedsättning.

Bilden av Sverige som en förebild inom mänskliga rättigheter är bara en myt. En feministisk regering kompromissar inte med mänskliga rättigheter. Vi feminister och alla som arbetar för demokrati, ett jämlikt samhälle och en hållbar utveckling har en skyldighet att fortsätta kämpa för att de mänskliga rättigheterna även i Sverige. Och det gör vi tillsammans.

Jaime Gomez,
Utrikespolitisktalesperson