Det finns ett kamouflerat motstånd mot förändring i maktbalansen mellan stad och land. Ibland visar det sig tydligt. Som när alla riksdagspartierna i landsbygdskommittén är helt överens om att satsa på glesbygdskommuner och det behövs ett valår innan något händer.

Det handlar om makt när lands- och glesbygdsfrågor mer eller mindre konstant prioriteras bort. Problemet är strukturellt. Det vi ser är politik styrd utifrån en urban norm och med en övertro på att marknadskrafter ska fylla de luckor som uppstår när staten går till reträtt.

Att riksdagspartier ena stunden ställer sig bakom landsbygdsutredningens alla förslag för att i nästa stund dra sig undan ansvaret att förhandla om genomförandet av dem, är anmärkningsvärt.

Det ger tydliga signaler om att spelet i riksdagen och om regeringsmakten är viktigare än att ta ansvar för hela landet, det vill säga även oss som bor och verkar utanför de ekonomiskt resursstarka stadsområdena. Det synliggör också med besked ett kompakt ointresse. Ett ointresse som innebär att politiker genom sin passivitet stödjer fortsatt urbanisering och samlar både politisk och ekonomisk makt i centrum.

Vi menar att politik och demokrati handlar om att aktivt verka för det motsatta. Urbanisering är inte en naturlag, utan ett resultat av förd politik! Vi behöver därför både fler och mer långtgående förändringar än vad landsbygdskommittén föreslår. Exempelvis skapas hälften av landets export i våra landsbygder, men vinsterna återförs inte i den utsträckning som borde vara självklar. Tvärtom, så slussar dagens processer resurser från land till stad, utan att detta kompenseras varken rättvist eller tillräckligt. Växlingen från offentligt till privat verksamhet har också skapat stora skillnader för kommunal service och annan välfärd utanför städerna. Där marknaden inte kan upprätthålla en grundläggande service, måste staten träda in och garantera en viss nivå. Det är orimligt att boende i glesbygd ska ta ansvar för vägar, omsorg, skolor, fritidsanläggningar, bredbandsutbyggnad med mera, utan stabila ekonomiska förutsättningar.

Politik kan med rätt beslut “påfolka” istället för att avfolka våra glesbygder, men då behöver resurser avsättas med det som mål. Långsiktigt handlar det om rättvisare fördelning av resurser. Kortsiktigt är lägsta nivån att nuvarande riksdagspartier åtminstone tar ansvar för att realisera alla förslag som de gemensamt tagit fram i landsbygdskommittén för en sammanhållen landsbygdspolitik.

Slutsatsen av vår feministiska analys är att de politiska och ekonomiska processer som gör att makt och ekonomiska resurser samlas i centrum måste förändras i grunden.  Storstadsnormen både legitimerar och döljer djupt orättvisa förhållanden. För att ändra den maktordningen behövs alternativa sätt att ta ut skatt och system som fördelar resurser på sätt som gör att alla garanteras likvärdig välfärd.

Feministiskt initiativ verkar bland annat för:

• En självförsörjningsgrad av livsmedel på 80 procent
• Ett skarpare skatteutjämningssystem
• Att alla statliga myndigheter ska verka för hela landet och ha ett tydligt uppdrag att utmana och synliggöra urban norm
• Ett förenklat skattesystem och minskade trösklar till sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar för småföretag
• Geografiskt differentierade arbetsgivaravgifter
• Avskrivning av studielån i glesbygd även för gymnasieutbildningar till bristyrken som elektriker, byggnadsarbetare, maskinförare och undersköterskor
• God journalistik i hela landet

Inez Abrahamzon, riksdagskandidat och talesperson för gles- och landsbygdsfrågor (FI)

Gudrun Schyman, partiledare Feministiskt Initiativ

Gita Nabavi, partiledare Feministiskt Initiativ

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle 20 mars 2018. https://www.dagenssamhalle.se/debatt/ratt-politik-kan-pafolka-landsbygden-21286