När jag skriver den här krönikan är det mitt emellan Hiroshima- och Nagasaki-dagen, alltså den 6 respektive 9 augusti.

Jag har själv varit i Nagasaki, gått genom museernas utställningar, känt på de förvridna stålskelett som fortfarande finns kvar som minnen i staden, tittat på deformerade kroppsliga organ sparade i laboratorier, läst berättelser från människor som överlevt och som i förhoppningen om att detta inte ska hända igen, berättar.

Samtidigt är det noll och ingen debatt om det faktum att det finns över 15 000 kärnvapen i världen och att Sverige ännu inte har anslutit sig till FN:s avtal som förbjuder kärnvapen!

Hotet från kärnvapen är större än någonsin. Samtidigt är möjligheterna att ta avgörande steg mot att göra oss av med detta fruktansvärda massförstörelsevapen större än någonsin. 122 länder i FN har undertecknat ett legalt bindande avtal som förbjuder alla länder att utveckla, testa, äga, producera, tillverka, förflytta och inneha, använda eller hota att använda kärnvapen. Processen har drivits i årtionden, av fredsorganisationer världen över som till slut fått gehör hos sina regeringar. Så har det sett ut i Sverige också. Fredsrörelsen i samarbete med regeringen.

Men, och detta borde upp i valrörelsen, Sverige har efter ett år ännu inte ratificerat avtalet, trots att vi alltså varit aktiva i arbetet med att få avtalet på plats. Frågan ska utredas, har försvarsminister Peter Hultqvist sagt, och den utredningen måste vara så utförlig att den inte kan komma med resultat förrän efter valet.

Militaristerna i regeringen har helt tagit över och regeringskollegorna MP och samarbetspartiet V låter detta ske! Det är häpnadsväckande att den ideologiska kompassen hos dessa bägge i grunden freds- och nedrustningspartier helt kommit ur kurs när det gäller den här frågan. Man kräver visserligen att regeringen ska underteckna avtalet men det får inga konsekvenser för samarbetet när regeringen vägrar. Konsekvensen av detta är att fredsrörelsen inte längre har någon röst i riksdagen.

När om inte nu, när nationalister och militarister hand i hand formligen häller pengar över det militära försvaret, samtidigt som det civila samhällets säkerhet, alltifrån brandbekämpning till kvinnojourer, får kaffepengar, när om inte nu måste vi höja rösten för fred och nedrustning och omställning från militär till mänsklig säkerhet?

Vi vet alla – på samma sätt som att det inte går att slå sig fram till kärlek, så går det inte att kriga sig fram till fred.

När om inte nu, vid valet, ska vi säkra en majoritet i riksdagen för en politik för verklig omrustning, där militärens miljarder i stället används för att säkra välfärden, alltifrån socialförsäkringssystemet, förlossningsvården, förskolan, skolan, fritids, kulturskolan, sjukvården, äldreomsorgen och slutligen pensionen? Det är där pengarna behövs. För att stärka allas rätt till välfärd, det vill säga rätten och möjligheten att färdas väl genom livet, allas rätt till ekonomisk trygghet i livet och livet ut.

Stridsvagnar står mot skola. Nya förband mot fler i förlossningsvården. Nya luftvärnsrobotar mot nya tåg. Militarism mot miljöomställning. Resurser till militären äter upp de pengar vi behöver för att stärka det civila samhällets beredskap. Så ser det ut i Sverige och så ser det ut i hela världen.

Vi har inte tid och vi har inte råd med detta formidabla rustningsvansinne! Därför måste frågan om kärnvapnen, som yttersta uttryck för kapprustningsvansinnet, upp i valrörelsen. Jag vill se politiska partier som säger ”vi vägrar sätta oss i en regering som INTE skriver under FN-avtalet om att förbjuda kärnvapen!” Jag kan svara för Feministiskt initiativs räkning men hur är det med er andra?

Publicerad som krönika i Feministist perspektiv 2018-08-10. https://feministisktperspektiv.se/2018/08/10/nar-om-inte-nu/