Jaime Gomez Alcaraz, Utrikespolitisk talesperson

Libyen - ett annat land men samma krig

1 september 2020

Följande artikel publicerades i ETC pappersversion den 2020-08-29 sidan 5

Den 20 juli beslutade det egyptiska parlamentet att skicka stridstrupper till Libyen, där Kairos allierade fältmarskalk Khalifa Haftar är i defensiven. Tidigare var det Turkiet som annonserade att de skulle skicka trupper för att stödja Libyens FN-erkända regering. Syrien, Jemen och nu Libyen. Inbördeskrig som eskalerar till storskaliga krig. Inblandning från stora vapenmakter som tränar krig på avstånd och agerar strategiskt för att bland annat kontrollera framtida oljebehov.

Det koloniala arvet försvårar utvecklingen av demokrati och samhällsbyggnad. Gemensamma nämnare i konflikterna är stort inflytande från militärer, politiskt kaos men också socio-ekonomiska orsaker. Och att vapenindustrin tjänar pengar på dem.

I denna verklighet klarar det internationella samarbetet inte av att skapa fred. FN vädjar om förhandlingar men genom inblandning av stormakterna kan regionala krig fortgå. USA drar sig tillbaka från direkta strider men ersätts av Kina som gör stora investeringar för framtida inflytande. EU har ingen stark gemensam utrikespolitik och är dessutom djupt inblandad genom vapenexport från medlemsländer. Den ”arabiska våren” under 2010-talet har avtagit. Så kallade övergångsregeringar har misslyckats att skapa stabilitet och en demokratisk utveckling.

Libyen har Afrikas största oljereserver. Och för att fullborda den militära cynismen, särskilt i krig bortom egna gränser, rekryterar både Turkiet och Ryssland syrier för att delta i striderna på motsatta sidor. Turkiet stödjer regeringen i Tripoli medan Ryssland, tillsammans med Egypten och Förenade Arabemiraten, stödjer general Khalifa Haftar. USA har markerat sitt geopolitiska intresse i Nordafrika genom att varna för att det ryska deltagandet i kriget skulle kunna skapa säkerhetsproblem i ”Europas södra flank”. Så talar militärer klarspråk. Tyskland och Frankrike vill å sin sida ha kontroll över migrationen från Afrika till EU via Libyen. Italien har sedan tidigare en överenskommelse med Libyska ledare som inte har kunnat följas.

Utvecklingen i Libyen är ytterligare ett exempel på en politisk kris som inte förmår ändra det dominerande tänkandet att säkerhet handlar om militär makt.

Feministiskt initiativ har en utrikespolitik som i linje med FN:s säkerhetsbegrepp sätter mänsklig säkerhet före territoriell säkerhet. Utrikespolitiken får inte militariseras utan måste samverka med freds- och säkerhetspolitik och ta sin utgångspunkt i att det är patriarkal maktutövning som är den huvudsakliga förklaringen till upprustning, krig och förtryck i världen både i militär och religiös mening. Vi ser den antirasistisk och antikolonial feminismen som det tydligaste motståndet mot nationalism och militarism.

Feministiskt initiativ anser att den nyligen aviserade öppningen till dialog måste få kraftigt stöd av det internationella samfundet. Sverige bör trycka på att kvinnor garanteras deltagande i en fredsprocess enligt FN:s resolution 1355. Vi förespråkar internationell solidaritet som inkluderar globala och nord-syd perspektiv på miljö och klimat, handel, resursfördelning och mänskliga rättigheter.

Jaime Gomez,
Utrikespolitisk talesperson för Feministiskt initiativ
Saga Tullgren,
ledamot i utrikesutskottet för Feministiskt initiativ
Mats Ekenger,
ledamot i utrikesutskottet för Feministiskt initiativ
Olle Vennergrund,
ledamot i utrikesutskottet för Feministiskt initiativ

Fler Röster

Vår politik

Feministiskt initiativ är en demokratirörelse. Vi försvarar de mänskliga rättigheterna, förnyar politiken och förändrar makten. Med kärleken som drivkraft vill vi skapa ett jämställt samhälle där alla människor har samma rättigheter och möjligheter inom livets alla områden.
Vår politik