Hur många gånger har vi genomlevt partiledardebatter där klyftan mellan stad och land blivit helt bortglömd? Eller att den sist anlände får bära hela skulden, när partierna ska förklara varför Sverige håller på att glida isär. Det resonemanget är både oseriöst och rasistiskt.

Politiska samtal borde handla om att synliggöra ekonomiska och politiska system, som vi kan välja att behålla eller förändra. För att kunna göra det valet behövs tydliga besked om vad partiernas politik innebär praktisk och konkret för lands- och glesbygd. Samband och sammanhang som gång på gång missas i debatterna. Den enda partiledardebatt som genomförts utanför Stockholm, hölls vid landsbygdsriksdagen i Örnsköldsvik. Men inte ens där kunde partiledarna hålla fast vid lands- och glesbygdsperspektivet. Riksdagens debatt om landsbygden den 5 juni handlade om att försvara det som gjorts respektive ifrågasätta det som inte gjorts. Att alla riksdagspartier varit helt eniga i landsbygdskommittén om 74 förslag, viktiga för land- och glesbygd, var nu bortglömt. Historien upprepar sig. Beror det på okunskap eller ointresse?

Det här duger inte. Vi behöver lyfta politiska frågor som påverkar flöden av resurser. Skatteflyktingar och kapitalets fria rörlighet, likväl som beslut som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar stått för de senaste trettio åren. Beslut som faktiskt förklarar varför vi har ett kluvet land. Men dagens riksdagspartier är inte intresserade av att diskutera konsekvenserna av den urbana normen. Eller att städer varken är hållbara eller självförsörjande. Samma system som slussar pengar från fattig till rik, bidrar också till att slussa resurser från land till stad. Lag och ordning, välfärd och skattepolitik och inte minst klimat och miljö är högaktuella frågor även för oss i Sápmi och lands- och glesbygd.

Vi saknar också en politisk debatt som diskuterar effekterna av beslut som redan fattats. Hur alliansens skattesänkningar koncentrerat resurser till de kommuner där rika människor sover. Och om hur socialdemokraternas centraliseringspolitik under 1970-talet i kombination med svångremspolitiken på 1990-talet bidragit till stora hål i kommunernas kassor runtom i landet. De flesta lands- och glesbygdskommuner står idag i valet mellan att låna pengar, sälja av egna egendomar eller att lägga ner byskolan.

Fi går till val på att omfördela resurser. Alla behöver välfärd som är rättvist fördelad över hela landet. Poliser, lantbrevbäring och service är viktigare än att nämnas i bisatser. Resurser som tas från landsbygder ska kompenseras. Vi tycker att hela Sverige, det vill säga även inlandslänen, ska placeras i självklart centrum i politiska analyser och förslag. Vi behöver lyfta det självklara att ”all utveckling är lokal – även den globala”. Inte minst berör det världens urfolk och speciellt samernas kultur och agerande för matsuveränitet med närproducerat, ekologiskt samt rättvisemärkt.

Kan vi bygga ett samhälle, tillsammans, som är utvecklande för alla? Klart vi kan!

Inez Abrahamzon, riksdagskandidat och talesperson för lands- och glesbygdsfrågor, F!
Stefan Mikaelsson, riksdagskandidat F!

Publicerad i Norrbottenskuriren 2018-06-12. http://www.kuriren.nu/opinion/lands-och-glesbygd-forsvinner-i-partidebatterna-nm4853222.aspx