Denna dag, som borde vara en glädjens dag, är istället en sorgens dag. Den borde vara en glädjens dag då vi skulle fira de oräkneliga mängderna av livsformer och ekosystem på vår planet. Mångfald som i sin tur gett upphov till olika sätt för människor att leva och försörja sig på, och därmed även bidragit till kulturell variationsrikedom .

Men denna dag har snarare blivit en sorgens dag. En dag då vi stannar upp och påminner oss om den pågående snabba utrotningen av arter.  Enligt experterna är c.a. en miljon arter i världen utrotningshotade på grund av att de ekosystem som de är beroende av förstörs.

I rapporten Living Planet Report, som WWF presenterade 2018, tillkännagavs det skrämmande faktumet att mänskligheten under de senaste 45 åren har utrotat ca 65% däggdjur, fåglar, fiskar, grodd- och kräldjur. Detta innebär att en ekocide av ofantliga mått pågår just nu.

Rapporten lyfter särskilt fram följande fakta:

• Av alla arterna som utrotats sedan 1500-talet har 75% försvunnit pga. naturexploatering eller pga. skadliga jordbrukstekniker.
• Den svåra försurningen av haven är något som planeten inte skådat under på 300 miljoner år. Detta är orsaken till att, enbart under de senaste 30 åren, minst 50% av korallerna har dött.
• Under den senaste 50 åren har 20% av Amazonas regnskogar skövlats.
• Endast 25% av fastlandsytan på jorden är relativt fri från mänsklig påverkan. Denna siffra befaras ha minskat till endast 10% år 2050.

Hälsoläget för planeten är så pass akut att t.o.m. FN:s vetenskapliga expertpanel för biologisk mångfald (IPBES) anser att det krävs ”grundläggande, systemomfattande förändringar av tekniska, ekonomiska och sociala faktorer, inklusive tankesätt, mål och värderingar”.

Men, hur kommer det sig att ”vi människor” står för denna ekocide av offantliga mått? Ligger det i vår ”natur” att förgöra andra arter? Sanningen är att vi inte kan beskylla mänskligheten, som helhet, för artmassdöden. T.ex. har urfolken sedan tusentals år tillbaka sett till att bevara, och snarare bejaka, den biologiska mångfalden. Därför ser många vetenskapsmän att det inte nödvändigtvis är i de naturskyddade områden som det finns störst biologisk mångfald, utan snarare i de halvtropiska områden där urfolk och småbrukare lever. Detta trots alla koloniala angrepp mot både den biologiska, såväl som den kulturella mångfalden.

Just för att urfolken står i frontlinjen i försvaret av Moder Jord är det också de som idag står för dödsoffren. Dvs. mördade naturförsvarare som dödas på beställning av transnationella olje-, gruv-, fracking eller skogsbolag ifall de ansetts stå i vägen för ”utvecklingen”, sedd som synonym för exploatering. Det är även urfolken och småbrukare som tillsammans med hundratals andra arter drabbas av t.ex. oljespill, vatten förgiftad av tungmetaller, giftbesprutning av livsmedel, etc.

Därför är inte ”vi alla” människor lika mycket ansvariga för artmassdöden. Hotet mot den biologiska mångfalden bör adresseras till det rådande ekonomiska systemet, ett nekrofil system som förklarat krig mot allt liv på planeten. Ett kapitalistiskt, patriarkalt och rasistisk system vars drivkraft är vinstjakt och vars religion är ohejdbar tillväxt. Det är detta system som offrar arter och kulturer på sina vinst-altare.

Därför bör vi feminister, tillsammans med andra krafter, höja våra röster för att kräva kriminalisering av ekocide samtidigt som vi helhjärtat driver fram kampen för Naturens Rättigheter!