Den 1 januari 2015 genomfördes en omorganisation av polisen där den bärande idén var att polisen skulle sammanföras i en myndighet. Det gick inte bra och rätt snart begärde Polisförbundet – polisernas fackliga organisation – att en kriskommission skulle tillsättas för att rätta till allt som gått fel.

Det är lätt att förstå att ingen ville ta det politiska ansvaret för att det som kallats för den största polisreformen sedan förstatligandet av polisen utvecklats till den största poliskrisen någonsin.

Krisen inom polisen överskuggas nu av utspel om hårdare tag, fler poliser, förkortad polisutbildning, lägre anställningskrav och av att valrörelsen till en del är en förhandling om polislöner.

Jag tycker en kriskommission är ett bra förslag och att den borde inrättas nu, innan fler misstag görs.

Det är lätt att konstatera att poliserna har halkat efter lönemässigt. Lönenivåerna är därför ett problem, men grundorsaken är att arbetsgivarparten inte har någon lönepolitik. Det finns ett antal strukturella problem som en kommission kunde utarbeta lösningar på. Ett sådant problem är att en nyutbildad polis har nästan samma lön som en polis med 10–20 års tjänst. Detta är en grund för ett annat strukturellt problem. För att få en löneutveckling lämnar erfarna poliser yttre uniformerad tjänst för att gå över till specialist- eller chefstjänster av något slag. Lösningen på problemet – för få erfarna poliser i yttre tjänst – är löne- och personalpolitiskt.

Nu är polisen i full gång med att skapa ett nytt strukturproblem som snabbt kommer att bli ett personalpolitiskt problem. För att kompensera för en sviktande rekrytering anställs icke polisutbildad personal i första hand som brottsutredare. De två allvarligaste konsekvenserna är att de utredningstjänster som kan besättas av erfarna poliser som arbetat många år i yttre, uniformerad skiftestjänst är upptagna av civil personal som inte kan användas till annat. Den andra konsekvensen är att bristen på administrativt stöd i utredningsverksamheten består, trots nyanställningarna. Det innebär att erfarna kriminalpoliser får ägna mycket tid åt att administrera utredningsverksamheten. Tid som kunde ägnas åt att utreda brott om administration sköttes av personal som anställts för uppgiften.

Den största polisreformen sedan förstatligandet är en omorganisation, inget annat, som genomfördes oberoende av polisens uppdrag, polisens lokala förankring, polisens roll i rättsväsendet, ansvarsfördelningen mellan olika aktörer, i rättsväsendet och samhället i övrigt, fördelningen av resurser, ansvar och befogenheter och utan hänsyn till att personalens kunnande och engagemang är verksamhetens viktigaste resurs.

Och det finns fler oklarheter. Det måste finnas en knivskarp gräns mellan polisens ansvar och uppdrag och säkerhetsbranschens olika aktörer. Polisens befogenheter att förebygga brott behöver stå i samklang med kraven på polisen att göra just så.

Min övertygelse är att det bästa för vårt land är en liten, välavlönad och välutbildad poliskår som representerar flertalet grupper i samhället. Tillsätt en kommission baserad på beprövad erfarenhet och vetenskap, en kommission som får mandat att lägga grunden för en nödvändig reformering av den polisreform som genomförts med början den 1 januari 2015.