Vi blir ständigt matade med vad en viss del av professionen anser vara goda argument för centralisering. Det mest använda de senaste 30 åren är att kvaliteten blir bättre om den som ger behandling har stor vana vid att göra just det specifika ingreppet. Senast i den statliga utredningen ”Träning ger färdighet” som slog fast att 500 människoliv kunde ha räddats om behandlingen genomförts av en person med större vana. Tv-programmet "Dokument inifrån" visade att utredningen inte var trovärdig. Bland annat var rapportens beräkningar gjorda på ett sätt som innebar att en och samma person hade dött flera gånger!

Stadsrådet Strandhäll var upprörd och det har hon all anledning att vara. Det är vi i F! också. Vad är det som får utredare, sjukvårdsdirektörer och läkare i chefsposition att ständigt landa i mantrat: ”Stort ger bättre kvalitet, centralisering är för patientens bästa”. Vi menar att det handlar om maktstrukturer och urban norm. Storstadstänkandet och nyttan av centralisering tas för given och förblindar så till den milda grad att inga, varken politiker, remissinstanser eller experter kommer på tanken att ifrågasätta och kritiskt granska det sagda.

Vi ifrågasätter inte att alla, alltid ska ha rätt till den bästa vården. Vi inser också att ju färre som insjuknar i en viss diagnos, desto mer behöver verksamheter specialiseras. Men det betyder inte med automatik att de ska centraliseras. Genom att avveckla det som fungerar på mindre sjukhus och ersätta det med långa köer och väntetider centralt skapas nya problem. Dessutom försvinner på sikt lokal kompetens.

Aldrig förr har det varit möjligt att bota och behandla så många svårt sjuka som idag. Den medicintekniska utvecklingen har gått fort framåt. Utmaningen är att ha tillgång till kunnig personal som kan använda tekniken så att framstegen kommer patienterna till del. Är det egentligen det som allt handlar om? Att specialister som finns i storstäderna, i kraft av sitt fåtal, får sätta agendan för svensk sjukvårdspolitik? Låt oss i så fall diskutera det.

Låt oss också lyfta problematiken om hur många människor som dör för att de inte hinner fram till den centraliserade vården. Och om kommuner där ambulansen ersatts av sjukvårdsbil och där det akuta omhändertagandet, förutom tillgång till helikopter, är helt beroende av vackert väder! Platser där väntan kan bli mycket lång och mycket ödesdiger. En väntan som innebär komplikationer och som förutom lidande, även innebär stora och helt onödiga kostnader.

När ett BB ska läggas ner blir det ofta vilda diskussioner om att barn kommer att födas i bilen på väg till de professionella inrättningarna. Det är i högsta grad begripligt! Men det som också borde ifrågasättas skarpt är de stora avstånden för transporter när det gäller akuta insatser för svårt sjuka eller vården för svåra sjukdomar. Idag förutsätts att den bästa vården finns på det största sjukhuset och att den kommer att ledas och utföras av den kunnigaste medicinska professorn. Tillgänglighetens betydelse för hälsan blir helt osynliggjord med det tänket.

Det har visserligen aldrig hänt förr, men kanske är tiden nu inne för en statlig utredning med syftet att beräkna hur många människor som dör på grund av avstånd och brist på sjukvård. Centralism är inte lösningen på alla problem, tvärtom är det en självklar del av dem.

Inez Abrahamzon, riksdagskandidat samt talesperson för lands- och glesbygdfrågor (FI)

Annelie Nordström, kandidat till Stockholms läns landsting och arbetsmarknadspolitisk talesperson (FI)

Publicerad i Norrbottenskuriren 2018-05-23. http://www.kuriren.nu/opinion/hur-manga-dor-for-att-det-ar-for-langt-till-sjukvarden-nm4838502.aspx