Fyra år har snart gått sedan förra valet. Mycket har hänt på fyra år. Det har varit regeringskris och det har varit flyktingkris. Men främst har det varit en kris för medmänskligheten och ett uppsving för nationalismen.

En kris som är skälet till att jag under den sista veckan inför valet inledde en hungerstrejk i solidaritet med dem i verklig kris. En personlig och politisk strejk. En strejk där jag drack vatten medan andra i desperation syr sina läppar. En strejk som jag var tvungen att avbryta efter snart 3 dagar på grund av min hälsa. Andra strejkar just i detta nu i flera veckor utan att kunna välja att avbryta.

Jag ska berätta varför jag ville göra det och varför hungerstrejk blivit den sista utvägen för många:

 Enligt UNHCR så beräknas det idag finnas över 68.5 miljoner människor på flykt. Cirka 40 miljoner är på flykt inom det egna landet och 25.4 miljoner är på flykt i andra länder och där en stor del är under UNHCRs mandat. Turkiet, Pakistan, Uganda, Libanon och Iran är de länder som tar emot flest flyktingar. 85% av människor på flykt människor bor i låg- och medelinkomstländer.

 I Afghanistan har det dödats cirka 7 000 civila om året sedan 2014.

 I Syrien har det enligt vissa källor dödats över 500 000 civila sedan krigets start och bara i år beräknas det ha dött 4 700 civila.

 Bara förra året dog över 3 100 människor i försök att korsa medelhavet i hoppet om ett bättre och säkrare liv.

 Sveriges Radio rapporterar att fler migranter har drunknat i Medelhavet under den här sommaren jämfört med förra året, trots att bara hälften så många har försökt ta sig över.

 Enligt Rädda Barnen så dog 50 000 barn i krigsdrabbade Yemen under 2017 till följd av undernäring och brist på medicin.

 2014 utnämnde Stefan Löfven stolt sin regeringen till den första feministiska regeringen. Samtidigt har den svenska vapenexporten ökat under 2017 och uppgick till ett värde av 11.3 miljarder under förra året vilket gör Sverige till ett av de mest vapenexporterande länderna i världen. Sverige säljer och har sålt vapen till länder som är direkt inblandade och påverkar dessa krig och dödsfall som jag har nämnt ovan.

Sedan 2014 har det varit många kriser utanför Sveriges gränser. Den svenska gränsen som vi nu gör allt för att försvara. Under 2015 när många människor sökte sig till Europa och många var på flykt så såg det annorlunda ut i Sverige. Vi var många som stod vid tåg och busstationer för att möta upp alla som var nya i Sverige och hjälpte dem som var på väg vidare mot Finland. Trots kallare vindar är det många som fortsätter det arbetet än idag, där de som själva är nyanlända till Sverige i sin tur hjälper andra att hitta hem i Sverige.

Under 2015 tog Sverige ett stort ansvar; med en statsminister som stolt deklarerade: ”Mitt Europa bygger inte murar”.

För det är sant, murar och gränser bygger aldrig fred och trygghet. Sen vände vindarna och idag säger samma statsminister att vi tog emot för många flyktingar. Läget var långt ifrån optimalt för fyra år sedan vad gäller asyl- och migrationspolitiken men idag har det med den tillfälliga uppehållstillstånd och med ovetenskapliga åldersbedömningar nått nya nivåer.

Vad blir då konsekvenserna av en värld i krig och ett rikt land som tjänar miljarder på vapenförsäljning samtidigt som samma land stramar åt sin migration?

Jo, konsekvensen har bland annat blivit hemlöshet, missbruk, fler papperslösa, oskyldiga sätts i förvar, oroliga unga och vuxna och splittrade familjer som inte får återförenas. Konsekvensen blir ökad rasism och ett vi och dem där många aldrig känner sig som hemma. Konsekvensen blir att vi nekar människor asyl som utan uppehållstillstånd här kan mista sitt liv till följd av sjukdom. Vi lämnar sjuka åt döden när vi kan behandla dem.

Konsekvensen har tyvärr också varit självmord. Flera asylsökande människor både i Sverige och i andra länder har inte sett en annan väg än att ta sitt liv för att få slut på sitt lidande. Psykisk ohälsa är inte längre reserverat för den svenska melankoliska själen utan det utgör nu också det vanligaste hälsoproblemet hos nyanlända som flytt till Sverige.

Jag är inte i inlåst i ett förvar. Jag sitter inte fängslad. Jag har inget utvisningsbeslut. Jag har inte fått utså förnedrande åldersbedömningar. Jag har inte inte fått utstå ekivoka frågeställningar om min läggning av myndigheter. Jag har ingen i min familj som riskerar att utvisas. Jag nekas inte den vård jag behöver. Jag riskerar inte att dödas för att jag är aktivist.

Men jag är människa och jag är vän med många som lever det livet som en konsekvens av dagens migrationspolitik. Jag hör också hur nästan alla partier bråkar om vem som ska stängda gränserna snabbast efter valet. Och den utvecklingen skrämmer mig och många med mig. Vi ska inte behöva bli rädda för våra egna liv för att förstå allvaret, men nu riskerar ännu fler att påverkas utöver den redan rådande rasismen. I en tid när fler partier talar om återvändande och stopp av kvotflyktingar så är steget inte långt tills fler kommer att drabbas. I en tid där hemlösa mördas utan att många reagera på grund av personen ursprung, ja då är normaliseringen vår värsta fiende.

En annan konsekvens som vi också ser mer och mer av är hungerstrejker. Det har funnits, och finns, sittstrejker av bland annat Ung i Sverige men även hungerstrejker har varit ett medel för att få upprättelse och en sista chans att höras i sorlet. En sista chans för sig själv eller för någon som riskerar att utvisas. I början på året inledde ett 30-tal unga från Afghanistan en hungerstrejk på förvaret i Kållered för att stoppa en utvisning. Men efter några dagars försök gav de upp. ”Ingen brydde sig om oss” sa en av dem som var med. I Boden, i Umeå, i Gävle och i andra länder ser vi samma situation, människor som hungerstrejkar som en sista utväg för att få sina mänskliga rättigheter i en tid när fler länder stramar åt sin gränsövervakning. I detta ögonblick hungerstrejkar den iranska människorättsaktivisten och advokaten Nasrin Sotoudeh. Hon sitter fängslad i Iran och kommenterar sin strejk i ett meddelande med att skriva ”Med hopp om att se lag och rättvisa etableras i vårt kära Iran”.

Jag testade på denna hungerstrejk där jag drack vatten, i snart 3 dagar, för att jag har möjligheten att välja men hoppas att jag aldrig behöver hamna i en situation där jag gör det som ett sista medel för att rädda mitt liv och stå upp för demokrati. Jag klarade knappt tre dagar. Andra kan inte välja att börja äta eller dricka igen. För miljontals är fattigdom, undernäring eller oskyldig inlåsning i ett förvar inte något de har valt, det är något som vi andra har accepterat, normaliserat och tillåtit att fortsätta.

Låt oss demonstrera genom vår röst med ett hopp om att se solidaritet och rättvisa etableras i vårt kära Sverige och i världen, i solidaritet med Nasrin och andras kamp.