När utrikesministern Ann Linde, presenterade årets utrikesdeklaration i riksdagen underströk hon att kvinnor fick rösträtt i Sverige för 100 år sedan och att det gjorde Sverige ”till en demokrati”. En fin inledning som dock förmörkades av att hon glömde påpeka att beslutet om rösträtt som togs 1921 betydde bara att kön slutade vara en faktor nar det gällde rösträtt men att de övriga inskränkningarna fortsatte att gälla. Kvar fanns de så kallade ”ordentlighetsstrecken” som bland annat hindrade personer inte kunde försörja sig själva eller hade stora skatteskulder, de som satt i fängelse, de som var omyndigförklarade och män som inte gjort värnplikten från att rösta. Dessutom var en tvungen att ha fyllt 23 år och ha betalat kommunalskatt i minst tre år för att inte prata om att romer i Sverige fick rösta bara på 1950-talet, trots att de var svenska medborgare.

Utrikesministern påpekade också att ”Sverige har drivit på för en rättvis global tillgång till vaccin mot covid-19” ett uttalande som faller sönder när en konstaterar att regeringen inte gav sitt stöd till Indiens, Kenyas, Eswatinis och Sydafrikas förslag, som presenterades på WTO, om att höginkomstländerna bör avstå från patent och immateriella rättigheter för att möjliggöra import eller tillverka detta vaccin billigare.

En nyhet var att Ann Linde informerade om att ”Under våren 2021 planerar regeringen att besluta om nya strategier för utvecklingssamarbetet i Latinamerika.” Bra att Chile och Venezuela ingår men anmärkningsvärt att utrikesministern inte nämnde det katastrofala läget när det gäller mänskliga rättigheter i Colombia, landet där mest antal freds-, miljö- och mänskliga rättigheter aktivister mördas i världen och dit Sverige vill sälja militär materiel som JAS-plan till en försvarsmakt som anklagas för att ha mördat 6402 civila personer.

Västsahara lyser också för sin frånvaro i deklarationen och nämner inte kriget som blossade upp igen mellan befrielsefronten Polisario och Marocko. Frankrike har ett stort ansvar i konflikten genom sitt stöd till Marocko och genom stor import av produkter från Västsahara. Utrikesminister håller tyst och undviker att Sverige agerar kraftfullt. Om Sveriges regering menar allvar med sin feministiska utrikespolitik borde beslutet från riksdagen fullföljas och erkänna Västsahara som en fri och självständig stat istället för att som nu normalisera ockupationen.

Utrikesministern berättade också hur ”Sverige fortsätter att ge ett omfattande humanitärt bistånd till Jemen”. Läget i landet är katastrofalt och om freden ska ges en chans måste vapenflödet stoppas. Sverige måste ta sitt ansvar och stoppa all vapenexport till länderna som är involverade i detta krig. Frågan som borde ställas är hur Sverige kan agera fredsmäklare och samtidigt sälja vapen till Saudiarabien och andra krigförande länder? Ett sådant dubbelspel undergräver Sveriges internationella anseende och visar tydligt regeringens dubbelspel.

Utrikesministern lyfte upp det så kallade Stockholmsinitiativet för kärnvapennedrustning och kallade det för ett ”tongivande politiska initiativ”. Med detta försöker hon dölja att regeringen inte hade någon politisk vilja att underteckna avtalet som förbjuder kärnvapen eftersom regeringen inte ville gå emot USA: s intressen i den här frågan. Så bekräftas våra farhågor om att regeringen har valt fortsätta att satsa på en militarisering av utrikespolitiken och ett närmande till Nato samtidigt som man säger sig föra en feministisk utrikespolitik.

Feministiskt initiativ anser att utrikespolitiken inte ska bygga på kraftigt ökade försvarsanslag eller förändring i Sveriges säkerhetspolitiska linje. Hoten mot Sverige är överdrivna och möts bäst genom diplomati och samarbete inte genom upprustning eller vapenexport. Vi delar kritiken från Vänsterpartiet mot Moderaternas och Sverigedemokraternas nedprioritering av svenskt utvecklingssamarbete och ifrågasättandet av 1 %-målet och vi är djupt kritiska till Kristdemokraternas ensidiga stöd till Israel i Israel-Palestina konflikten.

Feministiskt initiativ beklagar att utrikesdeklarationen inte bygger på en feministisk utrikespolitik som har sin utgångspunkt i en djupgående förståelse av patriarkala maktstrukturer. Maskulina normer i utrikespolitik och internationellt samarbete måste bekämpas. Vi behöver tydliga handlingar för att främja global rättvisa och ett Sverige som tar sitt ansvar. Låt oss fortsätta utveckla en antirasistisk, dekolonial feminism med global solidaritet. Världen behöver det!