Nästan varje dag under coronapandemin blir jag arg och frustrerad över klassorättvisor.

På flera sätt är de tydligare än någonsin just nu. Vittnesmål från vänner inom olika yrken har vidgat mina perspektiv i min lugna ”arbeta hemifrån” tillvaro, ett tillstånd som annars lätt kunnat bli en verklighetsfrånvänd bubbla. Men faktum är att en stor del av de arbetsföra i Sverige inte kan jobba hemifrån.

Men förutom väckt klassmedvetande har minnen från mina erfarenheter av att arbeta med äldre människor också väckts under denna tid. När jag var 16 år och papperslös hjälpte jag äldre, välbärgade personer. När jag fick arbetstillstånd började jag istället att jobba som hemsamarit och hjälpte de som byggt upp folkhemmet. Denna erfarenhet lärde mig att förutom klass så påverkar även våra kön hur livet blir när vi blir gamla. De äldre kvinnorna jag då hjälpte hade själva arbetat som pigor, mjölkerskor, på fabrik, och var inte vana med att någon betjänade dem, de hade alltid betjänat andra.

Senare i livet arbetade jag på äldreboenden, under den tid då äldreomsorgen var human både mot de äldre och personalen. Vi hade till och med tid att utbyta tankar om livet. Tänka sig va.

Idag ser det tyvärr annorlunda ut. Min erfarenhet gör att jag nu ändå kan identifiera mig med de som är relativt nya i Sverige och som arbetar inom hemtjänsten. En stor del av personalen där, särskilt i storstäderna, är rasifierade som antingen på grund av tillkortakommanden i språket eller med rädsla för repressalier har svårt att hävda sina rättigheter. Det är heller inte alltid lätt för personer som är födda och uppväxta i Sverige, på grund av kort utbildning, pressande förhållanden och annat.

Under denna pandemi har jag och många andra sett lokala och globala orättvisor tydligare. Detta har väckt min klassmedvetenhet till liv. För även när ett virus löper amok spelar det roll var någonstans i samhällspyramiden en befinner sig. Coronakrisen visar hur människor drabbas när olika förtryckande strukturer överlappar varandra. Till exempel när en inte har råd att stanna hemma, bor trångt eller inte kan förflytta sig på andra sätt än genom kollektivtrafiken. En god vän som är undersköterska berättade att det är svårt att få tillgång till de säkraste skyddsmaskerna även om ens arbete kräver att under lång tid vårda covid-19 smittade patienter. Även här blir det tydligt hur olika vi behandlas och maskerna reserveras till dem som är högre upp i vårdsystemets hierarkiska pyramid.

Jag vill tacka alla människor som utför livsviktiga arbeten under denna pandemi. Jag vill tacka alla vänner som hjälpt mig att se coronas verklighet. Bakom varje patient finns dussintals människor som med livet som insats håller viruset i schack. Det är dessa människor som genomlider den politik som ledde till den nyliberala nedmonteringen av välfärden. Det som resulterade i bristfälliga lager av skyddskläder och en äldrevård som privatiseras och drivs med största möjliga vinst som ledstjärna. Där omsorgsbehövande äldre omvandlats till ”kunder” samtidigt som arbetarna har otrygga anställningsvillkor, blir pressade av stress och besparingar och ses som utbytbara knektar i spelet.

Vi måste se till att vård- och omsorgspersonalen som idag kämpar mot viruset inte blir pandemins martyrer. De bör kompenseras omedelbart för att de står först i ledet i kampen mot corona. Det fortsätter jag och Feministiskt initiativ att arbeta för.