Internationella adoptioner

För att kunna diskutera internationell adoption måste vi förstå utgångspunkten och historien bakom den internationella adoptionen som den ser ut idag. Adoption bör förstås som en del av en ojämställd, ojämlik, postkolonial och global struktur där merparten sändarländer utgörs av antingen forna västkolonier eller länder som står under västerländsk kontroll. Merparten mottagarländer utgörs av resursstarka länder i det politiska väst och flödet av barn är enkelriktat. Internationell adoption måste förstås ur ett feministiskt klassperspektiv, där det främst är en resursstark medelklass som adopterar och socioekonomiskt utsatta barn som adopteras bort från föräldrar med svaga positioner i patriarkala samhällssystem.

Samkönade par har haft laglig rätt att adoptera sedan 2003, trots detta samarbetar Sveriges adoptionsbyråer sällan med adoptionsbyråer i andra länder som tillåter det. Att diskrimineringen mot samkönade par fortsätter är inget som Feministiskt initiativ kan acceptera. Ingen diskriminering mot bakgrund av sexuell läggning eller könsidentitet ska tillåtas i adoptionsförfaranden. Svensk jämställdhets- och jämlikhetssträvan ska dock inte ske på bekostnad av personer i andra länder. För att barnens bästa ska stå i centrum måste adoption erkännas som en skyddande verksamhet som finns för att ge lagligt adopterbara barn den familj de har rätt till, inte som en reproduktiv möjlighet eller rätt för vuxna personer som önskar bilda familj, oavsett kön, sexualitet eller levnadsvillkor.

Sverige har undertecknat Haagkonventionen, som berör skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. Där står bland annat att det är mottagarlandet som utreder familjens lämplighet när det gäller att ta emot ett utländskt barn för adoption och att det är ursprungslandet som utreder om barnet kan adopteras. Endast om barnet inte kan stanna i sin ursprungsfamilj och inte heller få en familj inom ursprungsstaten ska internationell adoption bli aktuellt. Så ser det dock inte ut idag. Haagkonventionen följs inte, varken i Sverige som mottagarland eller i sändarländer. Sverige ska enligt Haagkonventionen inte adoptera från länder som inte når upp till kraven för adoption, men det görs likväl. Länder som har möjlighet att ge barn en familj inom ursprungsstaten adopterar bort dem till bland annat Sverige. Barn som lever i fattiga familjer adopteras bort i utbyte mot att familjen får ekonomiskt stöd.

Feministiskt initiativ står upp för utsatta familjer globalt, inte bara i Sverige. Därför verkar vi främst för familjebevarande och att barn så långt det är möjligt får stanna i sina ursprungsfamiljer.

Feministiskt initiativ verkar också för att Haagkonventionen och dess krav på rättvisa adoptioner ska följas i samtliga länder från vilka Sverige adopterar. Sverige måste sätta större press på de länder som har möjlighet att adoptera inhemskt, för att lättare möjliggöra för barn att återförenas med sina biologiska föräldrar.

När en adoption väl sker måste familjen som tar emot barnet vara väl medveten om den situation i vilken barnet befinner sig. Även socialhandläggarna som har hand om fallet ska vara medvetna om vad en adoption kan innebära för ett barn. Föräldrautbildningen som adoptivföräldrarna går på måste kompletteras. Barnet kan komma att utsättas för rasism och i de fall där adoptivföräldrarna inte utsätts för samma strukturella förtryck och diskriminering är det viktigt att de görs medvetna om normerna barnet utsätts för.

Adopterade löper en fyra gånger högre risk att begå självmord än andra jämnåriga och drabbas i större utsträckning av depression. Inte bara föräldrar och socialhandläggare ska vara medvetna om vad adoption kan innebära för ett adopterat barn, i såväl ung som vuxen ålder. För att motverka depression och självmord hos adopterade behöver myndigheter som möter barn och ungdomar i deras vardag och myndigheter som särskilt arbetar med psykisk hälsa utbildas i adoptionsfrågor.

Barn som adopteras har inte valt sin situation själva, varken de som adopteras på etiska grunder eller de som adopteras på oetiska grunder. Möjligheten att lära sig sitt första modersmål och träffa sin biologiska familj måste finnas för de som vill. Adopterade ska ha möjligheten att lära sig språket som deras biologiska familj talar. Idag har adopterade inte rätt till hemspråksundervisning i sitt första modersmål. Feministiskt initiativ vill att adopterade ska ha tillgång till avgiftsfria studier i sitt första modersmål oavsett ålder.

Adopterade ska ha möjlighet att ta kontakt med sin biologiska familj. Som det ser ut idag ligger postadoptionsservice, som röttersök och återresor, på adoptionsorganisationerna. Dessa organisationer representerar privata intressen som kan kräva både medlemskap och avgifter för den adopterade. Återförening måste möjliggöras genom stöd till adopterade, ekonomiskt och psykiskt, genom statlig eller kommunal verksamhet.

För en global feminism, solidarisk med barn över hela världen, vill Feministiskt initiativ se till att barn får den familj de har rätt till.