Rätten till bostad är en mänsklig rättighet
Att alla invånare har rätt till bostad slås fast i Sveriges grundlag som säger att det allmänna särskilt ska trygga rätten till bland annat bostad. Människors rätt till en bostad är en grundläggande rättighet som politiken inte kan delegera till enbart marknaden eller individen.
F! arbetar för att:
- Fi ska verka för att varje vuxen individ ska ha rätt till en egen bostad till rimlig kostnad.
- Fi ska verka för att kommunala bostadsförmedlingar återinförs i alla kommuner och att köerna reformeras så att behovet av bostad i större utsträckning styr, samt att kraven på hög inkomst för att få en bostad sänks.
- Fi ska verka för att öka andelen tillgänglighetsanpassade bostäder och bostäder med särskild service enligt LSS.
- Fi ska verka för att bostäder för utsatta grupper, som personer med psykisk ohälsa, personer med beroendeproblematik och nyanlända flyktingar, finns att tillgå.
- Fi ska verka för att kommunerna ska säkerställa att fastighetsbeståndet ska innehålla en viss andel hyreslägenheter samt en viss andel lägenheter med låg hyra.
- Fi ska verka för att nyanlända som själva väljer etableringsplats inte ska förlora samhällets stöd. Samhället ska underlätta för dessa individer att komma in på arbets- och bostadsmarknaden.
- Fi ska verka för att det i lag fastställs vilka vräkningsförebyggande skyldigheter en kommun har, för att förhindra att barnfamiljer vräks.
- Fi ska verka för att inga barn vräks till hemlöshet.
- Fi ska verka för att trångboddhet ska vara ett särskilt skäl för att kunna höja sina hyreskostnader, för barnfamiljer som uppbär ekonomiskt bistånd.
Feministiskt initiativ ser bostadspolitiken som en naturlig del av välfärdspolitiken. När vi diskuterar bostadspolitik måste vi därför behandla frågan på samma sätt som vi behandlar andra viktiga frågor i välfärden, som skola och vård. Utgångspunkten måste vara att det allmännas ansvar är att alla människor som behöver ska kunna erbjudas en bostad.
Sverige är kraftigt segregerat när det gäller boende. I den allmänna debatten förklaras ofta bostadssegregeringen i termer av klasskillnader eller enskilda personers val ”att bo nära sina landsmän”. Det finns en föreställning om att det är klass eller etnicitet som påverkar människors val av var de ska bo, när studier istället visar att synliga majoriteter flyttar från områden som blivit heterogena och att de som har mer pengar flyttar från områden med låg social status. På samma sätt kan tidigare segregerade områden tas över av en homogen medelklass och tränga undan de som tidigare bott i området i den process som kallas gentrifiering. Segregeringen kan inte kopplas bort från klassbaserade och rasistiska strukturer i samhället. Enligt diskrimineringsombudsmannen (DO) är mörkertalet vad gäller förekomsten av direkt eller indirekt etnisk diskriminering på bostadsmarknaden stort. Den etniska boendesegregationen kan ses i relation till en diskriminerande arbetsmarknad. De flesta fastighetsägare kräver att bostadssökande har fast anställning och regelbunden lön. Eftersom många invandrade personer, i synnerhet kvinnor, har låga löner, osäkra anställningar eller är arbetslösa utesluts de även från bostadsmarknaden. Det innebär att det bland annat är en diskriminerande arbetsmarknad som utvecklar segregerade bostadsområden. Åtgärder mot arbetslöshet bland boende i marginaliserade och stigmatiserade områden måste därför prioriteras. Detta ska inte ses som en form av positiv särbehandling, utan snarare som en insats mot den negativa särbehandlingen av boende i dessa områden. Feministiskt initiativs förslag syftar till att minska de negativa effekter som en etablerad positiv särbehandling av majoritetsbefolkningen utgör för marginaliserade och stigmatiserade grupper.
En annan grupp som är särskilt utsatt på bostadsmarknaden är ensamstående föräldrar, vilka oftast är mödrar. Ensamstående mammor diskrimineras på arbetsmarknaden då de ofta tjänar dåligt och har ofrivillig deltid. De har därmed svårare att få bostad eftersom många bostadsbolag kräver höga årsinkomster för att hyra ut. Även ungdomar har idag svårt att etablera sig på bostadsmarknaden och få en första bostad. Detta drabbar särskilt ungdomar med funktionsnedsättningar, som är beroende av att det finns tillgänglighetsanpassade bostäder att flytta till. Människor med funktionsnedsättningar är som grupp i övrigt också särskilt utsatta på bostadsmarknaden, både på grund av dålig ekonomi och mindre utbud av bostäder. För dem som bor i bostäder med särskild service tillkommer problem med höga hyror och att dessa bostäder segregeras från andra boendeformer.
Hemlöshet är ett tilltagande problem i vårt samhälle. Människor som är hemlösa eller utanför den ordinarie bostadsmarknaden ska så fort som möjligt inkluderas i den ordinarie bostadsmarknaden. En egen bostad är en förutsättning för att andra eventuella problem ska kunna åtgärdas.
Det måste byggas fler hyresrätter med låga hyror och fler boenden som är tillgängliga för förmedling via socialtjänsten. Personer med psykisk ohälsa och personer med beroendeproblematik måste stöttas och erbjudas ett eget boende, samtidigt som de måste få stöd att klara av boendet.
Hemlösa EU-medborgare som vistas i Sverige måste också, genom socialtjänstens försorg, få tillgång till boende om de saknar sådant. (Se även kap G. Socialpolitik)
För att komma till rätta med diskrimineringen på bostadsmarknaden anser Feministiskt initiativ att vi måste reformera bostadsköerna. Utöver att kraven på höga inkomster för att få hyra måste tas bort behöver köerna reformeras så att behovet av bostad i större utsträckning styr. En större andel bostäder behöver även reserveras för personer med särskilt akuta behov, som fördelning av bostäder till kvinnojourer.
Vräkningar och hemlöshet för barn är ett tilltagande problem. Bristen på barnperspektiv och att vårdnadshavarnas förmåga i för stor utsträckning styr, gör att barn förlorar den trygghet som ett hem ger och hamnar i tillfälliga boenden. Feministiskt initiativ menar att barn i enlighet med barnkonventionen har rätt till en levnadsstandard som inte hindrar deras utveckling.