Heterogena och demokratiska kulturarv
Traditionellt har kulturarvet definierats som ett enhetligt arv som ska spegla ett gemensamt nationellt förflutet. Ett sådant synsätt på kulturarv leder till en ofullständig bild av det förflutna, då det reproducerar en föreställning om att alla i Sverige lever med samma erfarenheter, liksom en syn på kultur som statisk och isolerad från omvärlden.
F! arbetar för att:
- Fi ska verka för att främja de spretiga, brokiga, heterogena, rörliga och gränslösa kulturarven – underifrån, i plural och i förändring – i ett aktivt samtal om det förflutna och dess historieskrivningar.
- Fi ska verka för att främja det inkluderande och demokratiserande kulturarvsarbetet för att belysa olika historiska fenomen, levnadssätt och grupper som tidigare osynliggjorts. Här ingår även immateriella kulturarv som muntliga traditioner, danser och så vidare.
- Fi ska verka för att stärka folkkulturella former så att dessa kan fortsätta utvecklas, breddas och inkludera fler kulturyttringar. De folkliga kulturerna är dynamiska processer som i relation till globala utbyten skapar en vidareutveckling av de lokala traditionerna. Hembygderna i sin stora mångfald är inte en symbolisk grogrund för nationalism eller främlingsfientlighet, utan kulturella arenor där alla ska kunna ta plats.
- Fi ska verka för att statliga institutioner återlämnar otillbörligt införskaffade objekt.
Dessutom tenderar detta sätt att se på historien att både osynliggöra och normalisera sexism, rasism, funkofobi, transfobi, homofobi, militarism och kolonialism inom kulturarven. Därför har kulturarvsinstitutioner på senare år börjat arbeta på mer inkluderande sätt
Det förflutna används i samtiden för att skapa tillhörighet och makt, och därför utgör kulturarvet ofta en arena för politisk konflikt. Kulturarvsarbete innebär dynamiska urvalsprocesser som ständigt utvecklas, beroende på kontext. Värderingar och ideologier har historiskt satt agendan för vad som ansetts vara kulturarv. Idag skrivs och konstrueras kulturarv i förhandlingar mellan aktörer med makt och inflytande, dessa förhandlingar sker på global, såväl som lokal nivå. Experter inom internationella organ som Unesco och ICOMOS sätter reglerna för hur samtalet kring kulturarven ska ske och hur definitionen av museerna ser ut. Allmänheten står i regel utanför, och har inte makt att påverka dessa förhandlingar. Samtidigt pågår ett aktivt arbete bland engagerade aktivister, kulturarbetare, journalister, hembygdsföreningar, arkivarier och forskare att belysa olika historiska fenomen, rörelser, levnadssätt och grupper som tidigare osynliggjorts.