Feministisk solidaritet

Problem som rör sig över gränserna kräver gränsöverskridande politik och gemensamt ansvar.

Feministiskt initiativ vill vara en motkraft till ojämlika och ojämställda strukturer. Vi vill visa på alternativ till den nuvarande globala ordningen. Därför utgår vår utrikespolitik från en antikolonial analys och strävan efter att rubba den ekonomiska, politiska och symboliska maktkoncentrationen där patriarkat, kapitalism och rasism stärker gamla och nya former av kolonialt förtryck. Vi ser också den nuvarande ordningen som ett säkerhetshot, eftersom fattigdom och ojämn makt- och resursfördelning leder till krig och konflikter och accelererar de redan snabba klimatförändringarna.

En förutsättning för att förverkliga visionen om ett jämlikt, jämställt och rättvist samhälle är att förändringarna grundas på globala samarbeten kring välfärdsinitiativ och sociala skyddsnät, och att de inte sker på andras bekostnad. Vår välfärd och välbefinnande i Sverige ska inte bygga på utnyttjande av människor och natur i andra världsdelar.

Ett feministiskt solidaritetssamarbete går utöver de praktiska specifika mål som formulerats av världssamfundet och svenska staten, och måste syfta till att utmana maktordningar. Liksom patriarkala och rasistiska föreställningar vilar de maktordningarna vilar på dualistiska uppfattningar om nord–syd, vi–dom, utvecklade–icke-utvecklade. De skapar reella och mentala hinder för rättvisa och jämlika relationer mellan människor och mellan länder.

Samarbetet måste ske utifrån ett ömsesidigt och respektfullt erfarenhetsutbyte och solidaritet. Nätverkande kan i sin tur bidra till att motverka koloniala, eurocentriska och rasistiska arv och föreställningar som lever vidare i det svenska samhället, inklusive inom feminismen och inom solidaritetssamarbetet.

De ovannämnda historiska faktorerna och de obalanserade relationerna mellan den globala Nord och globala Syd har påverkat relationerna inom utvecklingssamarbetet. Ett uttryck för detta är att förhållandet mellan globala Nord och globala Syd i hög har grad präglats av rollerna som ”givare” och ”mottagare” där inte bara ekonomiska och politiska strukturer har överförts, utan även normer och värderingar. Vidare har globala Nord tagit sig tolkningsföreträde kring vad ”utveckling” är, vilken typ av utveckling det syftas på, hur vägen dit ska se ut och vem som ska “utvecklas”. Denna maktasymmetri utnyttjas också i berättelsen om västvärldens fullkomlighet, som i sin tur förstärker och livnär nationalistiska tendenser genom att dra nytta av fördomar och osanningar kring globala Syd. Utvecklingssamarbeten har ofta förenats med villkor som gynnat givaren antingen ekonomiskt genom att de kopplats till specifika exportföretag eller politiskt genom att knyta vissa länder till sig som satellitstater, vilket stärkt givarlandets position inom världsordningen eller säkerhetspolitiskt. Det har också haft till följd att länder i globala Syd satts i en skuldfälla, vilket förstärker en redan ojämlik relation.

Institutioner som FN, Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken har i stor utsträckning satt dagordningen för utvecklingssamarbeten. Feministiskt initiativ ställer sig kritiskt till hur framför allt IMF och Världsbanken genom olika strukturanpassningsprogram under lång tid har förstärkt och cementerat ojämlika maktordningar. Först på senare år har det antytts en vilja till dialog, deltagande processer och genusperspektiv från dessa institutioner.

Multi- och bilaterala organisationers utvecklingsarbete består oftast av stora program med flera aktörer som genomförs ovanifrån och sällan är i djupare dialog med de människor som är involverade. Feministiskt initiativ anser i princip att det är staten och folkrörelser som bör vara aktörer inom solidaritetssamarbete. Krav på respekt för mänskliga rättigheter måste ställas på såväl privata företag som på aktörer från det civila samhället och den offentliga sektorn. Allt solidaritetssamarbete bör präglas av transparens och ansvarsutkrävande av offentliga och privata aktörer.

Under en längre tid har utvecklingssamarbete präglats av att kortsiktigt använda detaljstyrda ramverk för att genomdriva resultat som ska rapporteras kvantitativt. Erfarenhet och forskning visar att social förändring för ett rättvisare samhälle och förändring av ojämlika maktrelationer är långsiktiga processer och oftast svåra att mäta.

Internationellt solidaritetssamarbete kan inte utrota globala orättvisor, men rätt utformat och tydligt grundat i solidaritet kan solidaritetssamarbete bidra till att stärka marginaliserade människors handlingsutrymme utifrån ett intersektionellt perspektiv. Marginalisering sätter fokus på orättvis fördelning av makt och resurser, och därmed behovet av feministisk omfördelningspolitik, erkännande och jämlik representation. Solidaritetssamarbete måste grundas i en intersektionell förståelse av lokala förhållanden och motsättningar, och stöd till normkritiskt arbete hos folkrörelser och civilsamhälleorganisationer ska prioriteras.

Rättvisa och rättigheter

Ett feministiskt internationellt solidaritetssamarbete fokuserar på social rättvisa utifrån principer om mänskliga rättigheter, och utgår från ett rättighetsperspektiv till skillnad från ett så kallat behovsperspektiv. Det innebär att frågor som hållbara försörjningsmöjligheter, arbetsrättsliga frågor, i synnerhet för kvinnor och migrantarbetare inom den informella sektorn, rätt till sexuell och reproduktiv hälsa samt bekämpning av genusbaserat våld och våld mot hbtq-personer är i fokus.

Fattigdom har sin grund i historiska faktorer, som kolonialism och roller inom den globala maktordningen samt faktorer baserade på klass, kön, ålder, ras, sexuell identitet och läggning samt funktionalitet. Fattigdom har inget med individuella förutsättningar att göra eller länders och regioners stadier i utveckling. Fattigdom är en struktur och inte ett stadium i en utvecklingskedja baserat på individer. Fattigdom uppfattas och erfars olika hos kvinnor, unga, hbtq-personer och män, och därför måste också arbetet med att minska fattigdom ses och utformas i deltagande processer i sitt specifika sammanhang och kritiskt omvandla maktstrukturer.

Vilken möjlighet intersektionellt marginaliserade människors har till hållbar försörjning står i direkt relation till vilken tillgång de har till samhällsinstitutioner och ekonomiskt och socialt deltagande i samhället. Diskriminering genom lagstiftning, sociala strukturer och normer som rör försörjning och ekonomi påverkar möjligheten till egenmakt och självständighet, och är ett hinder för att rättighetskonventionerna ska tillfredsställas.

En faktor som leder till marginalisering framförallt på landsbygden är den begränsade möjligheten att kontrollera och äga mark och naturresurser, och drabbar ofta urfolk, daliter, afroättlingar och kvinnor. Dessa resurser kan ytterligare begränsas genom bristfällig tillgång till vatten, privatisering av utsäde, obefintligt jordbruksstöd, vacklande marknadspriser på jordbruksprodukter och klimatförändringar. På så vis äventyras överlevnaden för de som producerar livsmedel. Rätten till mark och naturresurser är en feministisk fråga utifrån insikten att huvuddelen av världens småjordbrukare är kvinnor, vilket fortfarande behöver synliggöras. Det är inom småjordbruk och den informella sektorn som flest personer arbetar utan reglerade arbetsvillkor, vilket gör att kvinnor, barn och migrantarbetare hör till de som är mest utsatta och oftast saknar formell anställning.

Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) är en grundbult till egenmakt och i arbetet för lika rättigheter. Arbetet för SRHR utgår från allas rätt till sin egen kropp, vilket inkluderar information och utbildning genom livet för att kunna göra egna val, samt tillgång till vård och behandling vid behov. Exempel på SRHR är sexualupplysning och sexualrådgivning, familjeplanering och förlossningsvård, rättigheter och välfärdsinsatser som begränsas eller fråntas människor utifrån normer, traditioner och strukturell makt. Tillgången till dessa rättigheter kan vara avgörande för människors överlevnad och deltagande i samhället. Arbetet för SRHR är ett arbete som väcker starkt politiskt motstånd och vi ser idag aktiva konservativa krafter exempelvis mot rätten till abort. Därför behövs det en fortsatt stark rörelse för att stötta frågor om SRHR både politiskt och finansiellt. Sverige behöver vara en tydlig röst för SRHR inom internationella institutioner och solidaritetssamarbete och verka för en implementering av de åtaganden som redan gjorts internationellt.

Arbetet mot våld behöver stärkas inom solidaritetssamarbetet. Våld är ett världsomfattande strukturellt problem baserat på missbruk av makt. Genusbaserat våld och våld mot hbtq- personer är rättighetsbrott och förstärker ojämlikheten och ojämställdheten i samhället. Alla människor har rätt till sin säkerhet, sin identitet och värdighet. Myndigheter, stater och internationella institutioner har ett ansvar att säkerställa dessa rättigheter. Våld förekommer på alla nivåer i samhället och frihet från våld är grundläggande för att åtnjuta andra rättigheter och möjligheter. Frihet från våld är därmed en nyckelfaktor för självbestämmande och bör prioriteras inom ett feministiskt solidaritetssamarbete.

Det demokratiska rummet

Tyvärr agerar inte alla regeringar för att säkerställa de mänskliga rättigheterna och skydda det demokratiska utrymme. Det drabbar framförallt det civila samhället, folkrörelser och röster som värnar demokratin, däribland journalister och människorättsaktivister som hotas och löper risk för livet. Samtidigt ser vi att religiösa fundamentalister har stärkt sina positioner, med stor inverkan på framförallt kvinnors och minoritetsgruppers mänskliga rättigheter. Vi ser en stark tillbakagång och direkta hot mot feministiska, antirasistiska och hbtq-rörelser och röster. Den växande intoleransen i kombination med ökad fundamentalism stegrar våldet i samhället. När ojämlikheten samtidigt ökar drabbas särskilt redan intersektionellt marginaliserade människor i alla aspekter av livet, som utbildning, arbetsliv och sjukvård. I kombination med ett minskat demokratiskt utrymme hörs allt färre kritiska röster som motsätter sig ökad ojämlikhet.

Idag är det därför än viktigare att ge stöd och visa solidaritet över gränser till folkrörelser, civilsamhället och människorättsaktivister runt om i världen. Det är också viktigt att synliggöra och driva intersektionella maktanalyser för att visa varför dessa processer pågår och vilka alternativen är. Vi välkomnar att regeringen ökar sitt stöd inom solidaritetssamarbete till arbete med mänskliga rättigheter och demokrati och till civilsamhällesorganisationer som arbetar med att globalt stärka demokratin.

Politik för global utveckling

Svenskt solidaritetssamarbete kännetecknas internationellt av ett starkt rättighetsperspektiv, där Sverige ofta har drivit jämställdhet som ett grundläggande perspektiv och fråga. När Politik för global utveckling (PGU) antogs 2003 var Sverige först i världen med att skriva policyer om hållbar utveckling. I enlighet med PGU ska Sveriges policyer för solidaritetssamarbete utgå från dem som berörs, det vill säga värderingar, mål och förmågor hos människor som lever i fattigdom. Dessutom ska solidaritetssamarbete utgå från ett rättighetsperspektiv. De två perspektiven ska genomsyra alla politikområden och alla politikområden ska ha en samstämmighet: bidra till målet av en hållbar global utveckling. Här finns stora brister och målkonflikter, bland annat när det gäller handelspolitik, vapenexport, Sveriges agerande i EU och Världshandelsorganisationen. De två senaste åren har regeringen återigen lagt fokus på PGU vilket är positivt, dock finns det mycket arbete med att förtydliga och agera på målkonflikterna samt stärka jämställdhetsanalyserna i synnerhet i skenet av en feministisk utrikespolitik.

Agenda 2030

Agenda 2030 har 17 hållbarhetsmål vilket i jämförelse med de 8 millenniemålen fångar fler dimensioner av de globala utmaningarna och stärker en holistisk syn på utveckling. Positivt är också att den innefattar alla världens länder. Sverige bör här ta en framträdande roll för att återigen stärka sin legitimitet som ett land som driver internationella rättvisefrågor. Processen att arbeta fram målen har varit mer inkluderande där en dialog med det civila samhället har ägt rum i större utsträckning. Det är viktigt att den dialogen även fortsätter under implementeringen och i uppföljningen av de 169 indikatorerna varav 62 är direkt kopplade till jämställdhet.

Det är positivt att Agenda 2030 på nytt bekräftar de internationella deklarationer och konventioner som stater ska följa exempelvis CEDAW och Kairoprotokollet. Positivt är även att Platform for Action från Beijing-konferensen lyfts fram igen – det är ett av de starkaste jämställdhetsdokument som antagits globalt, vilket skedde i samband med FN:s kvinnokonferens i Beijing 1995.

Det är ett framsteg att jämställdhet genomsyrar flera mål och samtidigt är ett eget mål, och att ytterligare mål att minska ojämlikhet från ett intersektionellt perspektiv lyfter maktrelationer i samhället. Avgörande för förändring är att hållbarhetsmålen implementeras fullt ut och att de faktiska prioriteringarna också har jämställdhet och maktrelation i fokus. Genomförandet måste vara en process som inkluderar civila samhället och feministiska rörelser, och de 169 indikatorerna måste också genomsyras av jämställdhetsaspekter. Grundläggande för genomförandet av målen är finansieringen som tyvärr fortfarande är oklar, varför det är viktigt att många olika aktörer samverkar inom såväl stat, marknad som civilsamhället.

Feministisk forskning och kunskapsutveckling

Efter FN-konferenserna under 1990-talet blev så kallad mainstreaming ett tydligt verktyg för att driva och genomföra antidiskriminerande och feministiskt solidaritetssamarbete globalt. Det visade på en insikt om att maktfrågor måste analyseras och förändras på alla nivåer och inom alla sektorer i samhället. Mainstreaming har dock en baksida, då mycket kunskap har reducerats till checklistor, förenklade förklaringar och stumma verktyg. Det har också inneburit att “alla ska kunna allt” och den djupa kunskapen som utvecklats under decennier av feministisk forskning ges mindre utrymme. Det är därför viktigt att forskning och solidaritetssamarbete med en intersektionell analys och praktik samt maskulinitet inom solidaritetssamarbete stärks.

1 Konventionen om avskaffande av diskriminering av kvinnor (CEDAW) är ett internationellt fördrag antaget 1979 av FN:s Generalförsamling.

2 Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna i islam (CDHRI) är en deklaration som medlemsstater inom den Islamiska konferensorganisationen (OIC) antog i Kairo, Egypten, 1990, och som förmedlar en muslimsk syn på mänskliga rättigheter och slår fast sharia som dess enda grund. CDHRI syfte sammanfattas som “en generell vägledning för medlemsstater [inom OIC] inom området av mänskliga rättigheter”.