Ratificering av internationella överenskommelser
Underskrivna miljöavtal ratificeras inom EU och nationellt.
F! arbetar för att:
- EU och dess medlemsstater signerar och ratificerar internationella jämställdhetsdokument som CEDAW, Beijing-handlingsplanen och Kairoprotokollet.
- Underskrivna miljöavtal ratificeras inom Unionen och nationellt. Speciellt viktigt är det när det gäller Bali-överenskommelsen och dess efterföljare.
- Internationella avtal, framförhandlade inom FN-systemet, rörande förbättringar för arbetskraft, kvinnors rättigheter, mänskliga rättigheter och miljö ratificeras inom Unionen och nationellt.
- De så kallade Yogyakarta-principerna, som säkrar hbtq-personers rättigheter i MR-politiken, tillämpas i EU och i internationella konventioner.
- Ett avtal om bekämpning av den internationella slavhandeln, handeln med droger och den illegala handeln med vapen förhandlas fram internationellt inom ramen för FN-systemet. Avtalet ska implementeras av internationella polisiära och juridiska myndigheter. Den institutionaliserar förtryck och slaveri för framförallt kvinnor och barn.
I procedurerna för beslutsfattande inom EU finns regler som fastställer hur förfarandet ska vara mellan EU-nivån och den nationella nivån. EU förhandlar och godkänner eller förkastar ett avtal i Ministerrådet. Därefter har medlemsstaterna två år på sig att ratificera dessa avtal. Detta gäller dock bara internt inom EU, eftersom den enskilda staten internationellt sett ses som den ratificerande parten av ett internationellt avtal.
Inom EU har det setts som centralt att alla EU:s medlemsstater undertecknar ett avtal som EU har fastställt så att det har samma betydelse i alla medlemsstaterna. Därmed uppstår inga konkurrensfördelar för någon stat inom Unionen, i att till exempel, inte underteckna ett miljöavtal.