Ett Europa fritt från rasism och diskriminering

Vi måste prata om statslösa personers rättigheter inom EU.

EU måste ägna särskild uppmärksamhet åt utsatta grupper

Dagens Europa präglas i hög grad av en ökad nationalism, främlingsfientlighet och rasism. Rasistiska partier vinner segrar både i nationella val och i valet till Europaparlamentet, kommer in i politiska församlingar och blir del av det politiska etablissemanget. Minoritetsgrupper som romer, judar, muslimer och hbtq-personer möts av rasism och diskriminering som riskerar att normaliseras. Denna utveckling leder också till ett bakslag för kvinnors rättigheter och jämställdhet.

Det är viktigare än någonsin att genomföra det skydd mot diskriminering som finns i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och som uttryckligen framgår av EU:s fördrag. I dagsläget finns EU-lagstiftning mot diskriminering på grund av kön, ras och etnicitet både i och utanför arbetslivet. Det saknas dock ett heltäckande skydd mot diskriminering på grund av ålder, religion och trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck.

Det finns tydliga tecken på att hbtq-personers situation har blivit mera utsatt i Europa. En studie från den Europeiska Byrån för Grundläggande rättigheter från 2013 visar att 32 procent av de tillfrågade hade upplevt diskriminering i sitt dagliga liv och 26 procent hade blivit utsatta för våld eller hot om våld på grund av att de uppfattades som hbtq-personer. Studien visar att transpersoner är särskilt utsatta. I denna grupp hade 38 procent upplevt diskriminering i sitt dagliga liv och 35 procent hade blivit utsatta för våld eller hot om våld.

De 80 miljoner människor i EU som lever med en funktionsnedsättning upplever stora hinder i sin vardag gällande tillgången till varor och tjänster, till boende och samhällsservice och till det offentliga rummet. Människor med funktionsnedsättning upplever också betydande hinder när det gäller deltagandet i det politiska livet som väljare eller som representant för ett politiskt parti.

År 2008 lade kommissionen fram ett förslag till EU-lagstiftning mot diskriminering utanför arbetslivet på grund av ålder, funktionsnedsättning, sexuell läggning, religion eller annan trosuppfattning. Förslaget har godkänts av parlamentet men rådet har ännu inte kunnat komma överens om förslaget. Feministiskt initiativ anser att det är oförsvarligt att EU:s lagstiftare inte har lyckats komma överens om att implementera det skydd mot diskriminering som klart och tydligt följer av EU:s fördrag som ett av EU:s grundläggande värden. Vi anser därtill att EU ska lämna ett heltäckande skydd mot diskriminering av transpersoner som inte enbart har sin grund i könskorrigering, vilket följer av nuvarande praxis.

Europeiska kommissionen ansvarar för att bevaka att medlemsstaterna följer EU:s lagstiftning och ska vidta åtgärder mot länder som inte rättar sig efter den. Kommissionen måste ta denna uppgift på största allvar och agera konsekvent och utan politiska överväganden mot medlemsstater som tillåter att dess invånare utsätts för diskriminering och kränkande behandling.

Europas romer är en särskilt utsatt grupp som i flera EU-länder lever i en obeskrivlig fattigdom och marginalisering till följd av institutionaliserad rasism och diskriminering. För att förändra romernas situation i Europa räcker det inte med de insatser för att främja social delaktighet som är utgångspunkten för det befintliga EU-ramverket för romers inkludering. Arbetet för att förändra romernas situation måste ha ett tydligt rättighetsperspektiv och EU:s institutioner och medlemsstaterna måste ta gemensamt ansvar för att motverka den utbredda rasismen mot romer, antiziganismen, som är grundorsaken till att romer har varit marginaliserade och diskriminerade sedan de anlände till Europa på 1300-talet. Organisationer som arbetar för romers rättigheter där romerna själva är representerade måste få ett ökat inflytande över EU-politiken på detta område.

I EU lever omkring 600 000 människor som saknar medborgarskap och därför betraktas som statslösa. Vissa har nyligen kommit till EU medan andra har bott i EU under flera generationer och har föräldrar som saknar medborgarskap. Många av dessa människor är romer som ursprungligen kommer från länder på Balkan, och deras avsaknad av medborgarskap är ofta ett resultat av diskriminering. Människor som lever som statslösa i EU har i många fall inte samma rättigheter som EU-medborgare när det gäller tillgång till social trygghet och hälso- och sjukvård, och rätten att studera och arbeta. Det är en situation som inte är acceptabel i en välfärdsstat. Alla människor som bor och lever i EU ska kunna leva ett värdigt liv med lika möjligheter och det gäller även människor som saknar medborgarskap. Statslösa personers situation handlar om respekten för mänskliga rättigheter i medlemsländerna.

EU måste också ägna särskild uppmärksamhet åt hbtq-personers situation. En gemensam lagstiftning mot diskriminering som även berör hbtq-personer är en formell förutsättning för att hbtq-personer ska kunna leva i EU på lika villkor. Samtidigt måste kommissionen arbeta strategiskt tillsammans med medlemsstaterna för att på andra sätt motverka diskriminering och våld mot hbtq-personer, i första hand genom att lägga fast en gemensam handlingsplan för hbtq-personers rättigheter.

När ett medlemsland inte lyckas skydda sina invånares mänskliga rättigheter bryter landet mot de grundläggande förutsättningarna för EU-samarbetet. Enligt EU:s grundläggande värden som de beskrivs i EU-fördraget ska EU-samarbetet bygga på bland annat demokrati, rättsstaten och respekten för de mänskliga rättigheterna. För att beviljas inträde i EU krävs att ansökarlandet lever upp till dessa krav. Landet kan inte bli medlem om det inte uppfyller de så kallade. Köpenhamnskriterierna som bland annat går ut på att landet ska ha stabila institutioner som garanterar demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och minoritetsskydd. Om landet upphör att uppfylla dessa kriterier efter att det har blivit medlem i EU finns begränsade möjligheter tvinga landet till detta, särskilt i fall som inte gäller tillämpningen av EU-rätten.

EU måste ställa höga krav på de länder som beviljas inträde i EU när det gäller demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. I bedömningen av de länder som kandiderar för att bli medlem i EU ska läget för de mänskliga rättigheterna prioriteras minst lika högt som ekonomiska förutsättningar.

EU måste kunna agera när länder som har beviljats medlemskap i EU bryter mot EU:s grundläggande värden, till exempel genom att systematiskt diskriminera på grund av kön, sexuell läggning, funktionsnedsättning, etnisk och kulturell tillhörighet och när rättssäkerheten annars hotas. För att kunna agera effektivt och verksamt i sådana situationer behöver EU en granskningsmekanism som regelbundet värderar situationen i medlemsländerna på objektiva grunder och som gör det möjligt att agera redan då det finns en risk för att landet ska bryta mot EU:s grundläggande värden. Det är rimligt att en sådan granskningsmekanism är kopplad till någon form av sanktioner mot medlemsländer som inte rättar till en situation där de bryter mot EU:s grundläggande värden.

Enligt Lissabonfördraget ska EU ansluta sig till Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Det kommer att innebär att Europakonventionen får en starkare ställning i EU i och med att det blir tydligare att EU:s institutioner ska tillämpa konventionen och att Europarådets domstol kommer att kunna döma i frågor som gäller EU-rättens förhållande till konventionen. Förhandlingarna om EU:s anslutning till konventionen inleddes år 2010 och pågår fortfarande. Det är viktigt att denna process hanteras skyndsamt.