Porträtt av Teysir Subhi

”Mina föräldrar har varit mina största ledstjärnor i mitt politiska arbete”

Men hallå!? Teysir stirrar på toalettdörren med en sträng blick, som om den vore ett trotsigt barn. Jag försöker förstå vad problemet är och flyttar blicken till dörren. Hennes hand på handtaget påminner mig om att hon stått och ryckt i den under tiden som vi pratat, och med skrattet i halsen utbrister jag ”men det sitter ju en magnet på andra sidan för att hålla fast den, så att den inte står och slår under resan!”. Hon tittar oförstående på mig i ett par sekunder, sedan viker vi oss dubbla av skratt.

– Jaaadu, suckar hon högt och fnissar till lite när hon lägger sig i den smala bädden en timme senare. Såhär slut vet jag inte om jag har varit någon gång förut. Så slut att jag skäller på en dörr! Skrattet bubblar upp igen och jag säger att det är ju typiskt att jag inte fick med det på film, eftersom att folk säkert inte kommer tro mig när jag berättar om det. ”Nej! What happens on the road, stays on the road”, utbrister hon halvt upprörd, halvt skrattandes. 

Teysir Subhi, partiledare och toppkandidat för Feministiskt initiativ och jag, hennes ”högra hand” och samordnare för partiledarstaben, är ute på valturné inför valet 2022, medan vår kollega Rasmus Klockljung arbetar hemifrån som press- och politisk sekreterare. Det har redan gått en månad sedan vi alla tre var på Järvaveckan i Stockholm, och för knappt en vecka sen kom jag och Teysir hem från Almedalsveckan. Efter ett dagsbesök och invigningstal på Färila Pride, är vi nu äntligen på väg till Norrland för att besöka våra lokalföreningar i Umeå och Kiruna. Teysir, som aldrig varit så långt norrut, är väldigt förväntansfull. 

När jag så småningom lyckats trotsa min rädsla och klättrat upp för den vingliga stegen till min egen bädd tänker jag tillbaka på allt som hänt under dagen fram till att vi äntligen hittade vår hytt. Den enda hytten på tåget med egen toalett och dusch. ”Sviten”, som konduktören kallade den, har problem med avloppet. Men efter två timmar är jag så van vid stanken att jag knappt tänker på den längre. Och när jag ligger där i mörkret vaggandes av tåget, känner jag mig nästan som ett barn igen, som om vi vore iväg på en klassresa.

Nu har det gått fem månader sedan Teysir och jag, trötta och frusna, mitt i den kalla och regniga sommarnatten klev på det där tåget i Hudiksvall. Om inte hårdrocksbaren nära stationen hade varit öppen och vi istället hade fått vänta utomhus de där två timmarna, är jag nästan övertygad om att vi skulle ha frusit ihjäl. Självklart hamnade vi ju först i fel vagn, så för att hitta till vår fisk-stinkande ”svit” fick vi vingla oss fram med resväskor och ryggsäckar genom trånga sittvagnar överfulla med sovande människor. Säkerhet verkar inte SJ bry sig så mycket om, tänkte jag medan vi sicksackade oss fram mellan bagaget och barnvagnarna som fyllde gångarna. Fem timmar senare var vi framme på hotellet i Umeå, precis i tid för frukost. Som vanligt kunde vi inte hålla oss, utan började bolla idéer och skriva på hennes nästa tal redan innan vi hunnit äta färdigt.

 

 

Mitt uppdrag som samordnare för partiledarstaben är avslutat, men jag är nyfiken på hur Teysir känner kring valresultatet nu ett par månader efter valdagen, så jag har bokat in en träff med henne på Zoom. När det under valvakan stod klart att det skulle bli ett maktskifte sa du att det var ganska väntat, säger jag med en frågande blick. 

– Ja, jag tycker att det har funnits många indikationer på att det skulle bli ungefär såhär. När man är så inne i politiken, och dessutom väldigt intresserad av strategi, kan man ju se lite åt vilket håll det pekar. Så jag var väl ganska förberedd på det. 

Mm, där hade vi ju samma känsla, svarar jag. Men trots det blev jag ju ändå lite besviken. En hoppas ju alltid att det ska bli så bra som möjligt. Att folk ska komma till insikt och förhindra det i sista stund.

– Ja, och så tror jag nog att många inom vänsterrörelsen känner nu, svarar hon. Och även andra som är emot de konservativa, antifeministiska och rasistiska krafterna. Jag tror att många kanske kan känna en samhörighet i de känslorna, efter det här valet. Alltså, mer än tidigare. Hon tystnar en stund och jag tänker på våra partikamrater och andra allierade som jag har lärt känna och samarbetat med under mina fyra år som politiskt aktiv.

– Eftersom att jag har jobbat såpass länge med aktivism och tränat på att vända motgångar till en slags drivkraft, fortsätter hon, blir det ändå väldigt naturligt för mig att snabbt ställa om, och att tänka, ”okej, hur ska vi arbeta nu för att kunna gå vidare? Hur ska vi organisera oss och göra motstånd?” Så nu när folk är besvikna och känner sig nedslagna får vi ju ställa frågan om hur vi kan väcka deras inre drivkraft, och vända den här stora känslan av nederlag till ett ännu starkare engagemang. Men jag tror att det är viktigt att vi hittar gemensamma vägar framåt, istället för att fortsätta konkurrera med varandra.

Jag nickar instämmande och frågar henne vad hon tror kommer att hända nu, under den kommande mandatperioden.

– Ja, det syns väl en del i Tidöavtalet och i budgeten, svarar hon. Men min största oro ligger faktiskt i att de ska sitta kvar längre än fyra år. Jag tänker på vilka stora skador det blivit genom avregleringen av vårdcentralerna, apoteken och posten. Framförallt känner jag en stor oro över att de ska befästa och stärka de socioekonomiska klyftorna, till och med permanenta dem. Och det kan ju göras på så många olika sätt. Till exempel genom att inte fortsätta arbetet för att motverka strukturell rasism. Eller till exempel genom att göra skolan ännu mindre likvärdig än vad den är idag. På sikt skulle jag inte bli förvånad om de inför avgifter för eftergymnasiala utbildningar. Och ja, då har de ju verkligen permanentat klyftorna. 

Om jag tar mig själv som exempel, fortsätter hon. Mina föräldrar är ju inte högskoleutbildade. Hade det då kostat för mig att gå i skolan, hade ju inte jag suttit här! Ojämlikheten i Sverige är bland den snabbast växande i hela världen, där Sveriges skolsystem är värst. Och vi vet ju också att ojämlikhet är den perfekta grogrunden för rasism, antifeminism och våld. För ett bräckligt, osäkert och polariserat samhälle helt enkelt, men det är det ingen som pratar om i valrörelserna. Istället lägger de all skuld för våra samhällsproblem på de människor som drabbas allra värst. Det vill säga, de skyller på invandring, flyktingmottagande och integration, fast alla vet att problemen egentligen beror på ojämlikhet, och en ekonomisk omfördelningspolitik. Punkt slut.

Och det vill jag verkligen sätta fokus på, vad allt det här egentligen handlar om, fortsätter hon. Och då räcker det inte med att vi bara pratar om ojämlikhet när det gäller sakfrågor, eller att dela in det i mindre beståndsdelar. För folk förstår och relaterar när vi pratar om bostadsmarknaden, och att den är ojämlik, till exempel. Men vi måste också se och prata om helhetsbilden, alltså den strukturella ojämlikheten som sträcker sig över alla våra livsområden. Om hur New public management fungerar och påverkar vårt samhälle sedan decennier tillbaka. Om den nyliberala politik som totalt devalverat vår välfärdsstat, genom utförsäljningar och vinster i välfärden, till exempel i skolan. Däri ligger min största oro, att de ska fortsätta driva samhället i den riktningen, samtidigt som de använder brottslighet och repressiv politik som någon form av chimär, för att skapa större klyftor mellan människor.

För att sätta saker i perspektiv kan vi ju titta på min kusin i Sudan, där revolutionen har fortsatt sedan 2019. Han är bara 13 år och har precis förlorat ett öga efter att ha blivit skjuten av militären, vilket är en vanlig strategi i de länder där befolkningen gör uppror mot diktaturen. Det gör mig förbannad, faktiskt, att vi här i Sverige tar våra demokratiska rättigheter och friheter för givet. Och att vi här i Sverige hejar på dem när de gör motstånd, men sen ändå går och röstar igenom en reaktionär regering här hemma. Jag hoppas att vi istället kan lära av såna folkliga uppror, som alla ställer samma krav som vi har lyckats få igenom här – demokrati, och ökad jämställdhet, och jämlikhet. Att heja på dem och stötta deras kamp samtidigt som vi gör tvärtom här i Europa, det är ju inte logiskt. Uppenbarligen är de ju betydligt mer progressiva och klarsynta än vad vi är, fast vi i västvärlden fortfarande betraktar dem som utvecklingsländer. Vi behöver jobba lite med vårt högmod och vår självbild, tycker jag. För vi är lite passé, just nu. Vad jag menar är att vi har tagit de här värdena för givet, eftersom att vi har haft det så bra under så lång tid. För om du frågar de som är positiva till den här reaktionära regeringen som vi har nu i Sverige, är det nog ingen som skulle svara att det är dåligt att fler kvinnor får möjlighet att utbilda sig och förvärvsarbeta i större utsträckning, och på så sätt större ekonomisk självständighet. Allt det här tycker ju de flesta är jättebra, säger hon och rycker på axlarna.

 

 

– Men den gemensamma nämnaren för de där rättigheterna är ju att de inte har kommit ur en reaktionär politik, eller reaktionära regeringar. Utan de har kommit ur progressiva regeringar som har haft mänskliga rättigheter, och särskilt kvinnors rättigheter som utgångspunkt. Där förändringarna har blivit möjliga genom en hård och envis, feministisk kamp. Så har det ju även varit här i Sverige, och därför tycker jag att många behöver en historielektion, liksom. Den koloniala blicken går hand i hand med vår självbild, som säger att svenskar, till skillnad från dem, är mer progressiva, humana, solidariska och mer feministiska. Och det är för mig ett hycklande, när folk här i Sverige nu vill gå helt åt andra hållet. Och när vi pratar om den där pendeln som svänger, så brukar jag skämtsamt säga, att Europa är tillbaka i ”the dark ages”. Alltså så som man brukar beskriva medeltiden, säger hon och skrattar till lite innan hon fortsätter.

– Men det är ju verkligen så, vi är i ”the dark ages”, i alla fall när det gäller viktiga värden som demokrati och mänskliga rättigheter, vilket bland andra organisationen Civil Rights Defenders pratar mycket om. Ännu allvarligare blir ju då det när riksdagspartier, som till exempel Sverigedemokraterna, vill använda sin makt för att kartlägga privata donationer och ta bort statsbidragen från biståndsorganisationer som kritiserar partiers politik.  

När jag lyssnar på Teysir slås jag än en gång av hur lika våra tankesätt och perspektiv är. Trots att vi till stor del har levt helt olika liv har vi ändå många saker gemensamt, som bland annat vårt kulturella arv. Med hennes Pappas rötter från Eritrea och Syrien, och min Pappas från Libanon. Under valturnén blev det extra tydligt, just hur viktig den kulturella anknytningen kan vara, eftersom att det tar så mycket energi att behöva hantera alla sociala barriärer när en arbetar så nära andra människor. Därför känner jag mig otroligt privilegierad och tacksam över att få ha en sådan speciell relation med någon som jag ser så mycket upp till. Att få vara den som hon kan känna sig trygg och ”hemma” med. Att få vara den av få som får uppleva de där stunderna då hon inte har på sig sin ”politiker-kostym”, utan bara är sitt spralliga och skämtsamma jag.

Dessutom har jag lärt mig väldigt mycket av henne, särskilt när det kommer till att debattera och hur en på ett effektivt sätt kan omvandla sitt strategiska tänkande till konkreta handlingar. Jag tänker att det inte är så konstigt att hon för mig redan från början känts så rätt för partiledarrollen, med tanke på all den arbets- och livserfarenhet som hon bär på. Idag arbetar hon som ämneslärare på en högstadieskola, men hon har också arbetat som programledare, reporter och PR-strateg eftersom hon även är utbildad tv-journalist och medievetare. Och dessförinnan jobbade hon som utbildare och försäljningscoach inom försäkringsbranschen. Liksom, hur mycket kan en hinna göra innan en fyller 35, och dessutom få barn däremellan? Dessutom började hon engagera sig i samhällsfrågor i tidig ålder, då hon stod upp emot sin chef på sitt första sommarjobb, då han hade drivit företaget i botten och inte betalade ut lön till sina anställda. Därefter startade hon och ett par vänner en förening, som lyckades få kommunen att bygga en streetbasketplan på Heden i Göteborg. Under hennes sista år i gymnasiet medverkade hon i tv-programmet Toppkandidaterna på SVT, en realityserie där samhällsengagerade ungdomar tävlade mot varandra genom att driva egna valkampanjer och skapa opinion för hur de ville förändra samhället. Detta ledde till att hon blev kontaktad av åtta sudanesiska flyktingar som hade sett henne i programmet och berättade om deportationerna till Darfur i Sudan. Hon blev talesperson för gruppen, vars sittstrejk slutligen ledde till ett praxisbeslut från Migrationsdomstolen. 

Men följderna av hennes politiska engagemang var inte bara positiva. Tidigare har Teysir berättat att hon då bara var 17 år, när folk började trakassera, förfölja och hota henne. Efter en våldsam attack mot hennes hem fick hon en egen kontaktperson hos polisen, och ett par år senare medverkade hon även i tv-programmet Trolljägarna, där Robert Aschberg letade upp och konfronterade en av hennes förövare. När jag frågade henne vad hon gjorde för att hantera allt det där svarade hon att, trots att det var skrämmande och obehagligt så engagerade hon sig bara ännu mer, bland annat för att hatbrottslagstiftningen skulle stärkas. Dessutom jobbade hon också med opinionsbildning för att motverka afrofobi och rasism, vilket är något som hon även tagit med sig in i sitt politiska arbete. Återigen har vi något gemensamt, då bådas politiska arbete fokuserat mycket på opinionsbildning och aktivism. Och, att våra hjärtefrågor drivs av våra egna livserfarenheter. Det är först nu, efter vår valturné och intensiva tid tillsammans, som hon har börjat släppa in mig och berättat mer om det som ligger henne nära. Så jag frågar henne om hennes uppväxt, om hennes feministiska uppvaknande, och vad som inspirerar hennes politiska engagemang. 

– Min Pappa kom som sjöman från Italien till Hisingen i Göteborg under 60-talet, då Sverige hade stort behov av arbetskraft, berättar hon. Under en av hans resor, där i slutet på 70-talet, träffade han min Mamma i Sudan. Drygt 10 år senare kom också hon hit, till Hisingen där jag och mina syskon har vuxit upp. Mitt feministiska uppvaknande kom väl under min studietid, när jag engagerade mig i de här frågorna och då lärde känna många framstående afrosvenska aktivister. Det var först då som jag insåg hur mycket jag själv hade saknat ett sammanhang och en gemenskap med andra afrosvenskar, det var liksom något som jag inte riktigt hade lyckats sätta fingret på vad det var. Och när jag då lärde mig mer om intersektionalitet och feminism fick jag helt nya perspektiv på det här med maktordningar. Och då kunde jag, med en helt annan förståelse, se hur min Mamma på så många olika sätt marginaliserades i samhället. Då var det plötsligt som att alla olika utmaningar hon stötte på, som en svart, invandrad, muslimsk kvinna från ”tredje världen”, synliggjorde vilka olika förutsättningar som råder, beroende på vem man är. Det gjorde att jag liksom blev mer medveten om mina egna privilegier som jag har fått, i och med att jag, till skillnad från mina föräldrar, föddes i det välfärdsland som Sverige var då. Och det var väl då jag kom att börja engagera mig politiskt, när jag förstod, att den här ojämlikheten, det där utanförskapet och den utsattheten, att det är strukturella problem som skapas av politiska beslut. Så ja, när jag då 2018 fick frågan om att kandidera för Fi, så var jag liksom redo för det, för jag ville kunna skapa en förändring.

Så det är väl mest det som har drivit på mitt engagemang, att jag vill förbättra livsvillkoren för de som drabbas värst av de här strukturella problemen. Som min Mamma, eller min Pappa, som dog i cancer när jag var 19 år. Vilket blev en total chock för mig, eftersom att han hade fått hela familjen att lova att inte berätta för mig att han var sjuk, för att inte förstöra min skolgång. Alltså, för honom, som inte hade haft samma möjligheter till att utbilda sig, var det jätteviktigt att jag fick chansen att studera på högskolan. Och det har ju såklart påverkat mig jättemycket, och jag tror att det är därför som jag brinner extra mycket för skolpolitiken. Så jag skulle säga att den största inspirationen till mitt engagemang kommer ifrån mina föräldrar, och det klassperspektiv som jag fått genom dem. Min Mamma har ju jobbat inom Göteborgs kommun i cirka 40 år, mestadels som undersköterska. Och min största drivkraft nu är väl mina egna barn, att försvara deras rätt till ett tryggt samhälle och en jämlik skola. Så på många sätt har mina föräldrar varit en ledstjärna i mitt politiska arbete, säger hon med en något sorgsen röst. 

 

 

– Men vi måste också göra politiken mer vardagsnära, fortsätter hon. För avstånden mellan politiska beslut och de som påverkas av dem nu är för långt, och det är svårt att förstå hur allting fungerar om man inte själv är politiskt engagerad. Ta bostadspolitiken till exempel, hur kan vi sakpolitiskt översätta intersektionalitet på ett sätt så att alla kan förstå vad det handlar om? Eller stadsbyggnadsplanering och miljö- och klimatpolitik? Om vi slutar utgå ifrån den vita mansnormen ser vi att förutsättningar och möjligheter är olika beroende på var du bor, vem du är och på vilket sätt du kan bidra till samhället. Och de som marginaliseras hamnar inte bara långt ned på den listan, utan många räknas inte ens med. Och det behöver vi ju ändra på. Men då måste vi ju också börja med att våga erkänna att det faktiskt är så.

Teysirs analys är så träffsäker, och jag påminns om hur inspirerad jag blir när hon pratar om politiska förändringar. Tomrummet som bildats efter valturnén gör sig tillkänna och aktivisten i mig vaknar till liv. Men jag hejdar mig. Vi båda har valt att fokusera på annat ett tag nu och det finns inte utrymme för kampanjer och sånt. Teysir sträcker på sig, och jag inser att det är dags att runda av. Men innan vi säger hejdå vill jag veta hur hon känner inför sitt beslut att inte kandidera om på kongressen i vår, och om det innebär att hon inte heller kommer att engagera sig senare, när den lilla bebisen inte är så ny längre. 

– Jo, men det känns bra. Lite sorgligt såklart, men så är det ju alltid när något roligt tar slut. Jag kommer ju självklart inte kunna låta bli att fortsätta engagera mig, men just nu kan jag inte svara på när, eller på vilket sätt det blir. Allt har sin tid i livet, och nu är det tid för mig att lägga politiken åt sidan ett tag. Det är viktigt att ha någon form av självbevarelsedrift, och att… Alltså, att vara medveten om sina begränsningar och förutsättningar. I och med att uppdraget är ideellt men kräver lika mycket som en heltidstjänst går det ju helt enkelt inte ihop nu. Så det här är ju både för min egen och min familjs skull, men också för partiets skull. För vi behöver partiföreträdare som har tillräckligt med tid och resurser att lägga på uppdraget och på partiet. Så även fast jag gärna hade varit kvar, känns det inte heller rätt mot alla andra. Och jag tror att det är bra med rotation också, att det kommer in nytt driv, nya krafter, idéer och perspektiv.

Det har vi ju pratat om många gånger, svarar jag, som också vet hur svårt det är att begränsa engagemanget till en rimlig nivå. Det har snart gått ett år sedan jag slutade arbeta som samordnare på medlemskansliet i Stockholm för att studera. Att Teysir skulle lyckas få med mig på en valturné under sommaren var länge väldigt tveksamt då jag hade bestämt mig för att lägga mitt politiska engagemang på hyllan under studietiden. Men till slut tvingades jag erkänna för mig själv att jag skulle ångra mig om jag inte tackade ja, eftersom att det egentligen är precis det jag vill göra. Att få vara den där ”högra handen”, den där ”spindeln i nätet”. Den som gör det omöjliga möjligt. Och det kan jag ju verkligen säga att jag har fått glädjen att göra många gånger om sedan jag började engagera mig i partiet för fyra år sedan. Och såhär i efterhand får jag medge, att åka på valturnén blev ett fantastiskt sätt att avsluta mitt engagemang på. Visst, det var ett riktigt helvete emellanåt att åka runt så mycket, och emellanåt kändes det seriöst som att jag skulle gå sönder av stress. Men att få träffa alla underbara människor, både Fi:are och andra aktivister, från norr till söder, det var så fint att allt det där jobbiga liksom försvann. Det var så häftigt att få höra om deras politiska arbete, alla förslag som de fått igenom och alla bra grejer som de har gjort. För oss båda var det så, att varje gång vi lämnade en plats var ju vi helt utmattade, men också helt fyllda av kärlek, inspiration och drivkraft. 

– Jag är stolt över att Feministiskt initiativ under mina två år som partiledare har förtydligat partiets position som ett progressivt, antikapitalistiskt vänsterparti och att vår ideologiska inriktning har stärkts. Vi har lyft fram viktiga frågor som fått alltför lite utrymme i svensk rikspolitik. Vi har stått upp för urfolks rättigheter och naturens rättigheter, samt ifrågasatt idén om en evig ekonomisk tillväxt. Utöver det har vi varit den starkaste rösten för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Och det är något jag alltid kommer att bära med mig från den här valturnén. Alla som vi träffade, och allt som vi fick uppleva. Både det svåra och det härliga. Som BB-aktivisterna i Kiruna, som berättade för mig om de fruktansvärda timmarna det tar att åka till förlossningen i Gällivare. Om bebisarna som inte hinner fram, utan föds i ingenmansland, på den så kallade ”dödens väg”. Jag var ju själv gravid med den här lillen då, så jag blev extra påverkad av det. Speciellt eftersom att det uppstod komplikationer under min första förlossning med min första son, kan jag inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det måste vara för dem som måste åka bil i flera timmar för att komma till sjukhuset.

Ja, nej, det är ju helt galet det där, svarar jag och minns samtalet vi hade med aktivisterna i Kiruna. Vilket också påminner mig om när jag och Farida, vår förra partiledare, var i Sollefteå sommaren 2020, för att delta i BB-ockupationen där, som pågått dagligen sedan 2017.

– Mm. Det finns så många minnen, och så mycket känslor kring det här. Jag hoppas att alla de som vi träffade också kände att det var något speciellt och viktigt som vi gjorde där tillsammans. Trots att Fi:s valresultat blev som det blev, känner jag fortfarande att allt som vi gjorde har stor betydelse. Eftersom att vi inte bara träffade och kampanjade med Fi:are, utan också gjorde mycket annat tillsammans med andra partier och civilsamhällesorganisationer. Som alla de klimatdemonstrationer och kvinnostrejker vi var med på, och framförallt den som vi själva arrangerade i Visby efter mordet på Ing-Marie Wieselgren, som även Märta Stenevi från Miljöpartiet var med på. Dels tror jag att det var viktigt att vi då, under valrörelsen var många som visade att vi är redo att hitta vägar framåt tillsammans, men framförallt tror jag att det la en grund för ett ännu starkare samarbete i framtiden. 

Ja, jag känner precis likadant, säger jag och nickar instämmande. Än en gång tänker jag tillbaka på alla de där fina stunderna, och hur bra den där samhörigheten med andra partikamrater och andra allierade kändes då. Efter att ha fortsatt vandra i minnena mellan valturnéns bästa och värsta stunder tillsammans säger vi hejdå och lovar att höras snart igen. Teysirs ord om hur hennes föräldrars liv har inspirerat hennes engagemang hänger sig kvar en bra stund efteråt.

– Jag vill kunna ta tillvara på mina erfarenheter och det jag har lärt mig under livet, för att skapa förändring, helt enkelt. 

 

Text och foton: Jolene Larsén-Kilan, samordnare för partiledarstaben