Mörkt motstånd – men också rosa framgångar

16 juli 2014

Jag är den första att beklaga att Jean-Claude Juncker blivit ordförande för EU-kommissionen, det är en sorg för EU att han blir ledare. Det är ett led i den högerpolitiska utveckling som har varit och är ett bakslag för en feministisk politik, och för EU:s migrations- och utrikespolitik. Men jag stannar inte med att konstatera det, utan kommer fortsätta att påverka dessa politiska områden – jag ska färga dem mer antirasistiska och feministiska.

Under tisdagen valdes den nya ordföranden för EU-kommissionen. Det stod tidigt klart att det skulle bli Jean-Claude Juncker, en kandidat som står långt ifrån Feministiskt initiativs och mina värderingar. Jag valde därför i denna situation att göra precis det som jag sagt att jag kommer att göra: att påverka politiken så mycket som det bara går. Jag var drivande i utfrågningarna av Juncker om mänskliga rättigheter och fick på så sätt igenom tre viktiga punkter i Junckers ’Political Guidelines for the next European Commission’. Delar av hans riktlinjer kommer vi starkt motarbeta, men de följande tre punkterna kommer vi se till att han följer upp:

  1. Ny kommissionär med ansvar för stadgan om grundläggande rättigheter och för rättsstatsprincipen.
  2. Slutförandet av kommissionens anslutning till europeiska konventionen om skydd för mänskliga rättigheter.
  3. Ett antidiskrimineringsdirektiv som prioritet. Detta är en fråga som många NGO:s drivit under sex års tid  och som nu äntligen kommer att sättas på plats.

Vi är nu på väg att koppla samman rådet och parlamentet med Europakonventionen om mänskliga rättigheter, vilket ger oss helt nya möjligheter att följa upp missförhållanden på flera politiska områden. Att detta genomförs är en förutsättning för mainstreaming av feministisk politik – vi måste gå via de mänskliga rättigheterna. Om detta lyckas har vi lagt grunden för de kommande fem årens arbete för mänskliga rättigheter. Det är ett glädjande rosa resultat! Även om det omnämns i Lissabon-fördraget så har vi nu gjort det till ett av de mest prioriterade områdena. Min ja-röst kommer ge mig större inflytande gentemot Juncker och i relation till min grupp när vi nu börjar arbeta för att verkställa dessa förändringar. Med en nej-röst hade jag inte påverkat förhandlingarna i samma grad och de mänskliga rättigheterna hade inte återfunnits i lika konkreta ordalag i Junckers program. Den socialdemokratiska gruppen är Junckers främsta förhandlingspartner och den enda han behöver.

De tre punkterna som nämns här ovan är absolut nödvändiga för att motarbeta resten av Junckers program som jag och mitt parti vänder oss emot. Utan konventionens sammankoppling med kommissionen saknar vi vårt främsta verktyg för att gå emot Frontex och Fort Europa.

Feministiskt initiativ har ett mandat i parlamentet och därmed en röst av 751. Därför sparar jag den till val som inte redan är uppgjorda och färdiga. Större delegationer kan rösta friare eftersom de ändå har kvantitativ styrka. Men jag måste hela tiden ligga i växelverkan mellan att utmana och kompromissa med min grupp.

Jag har tagit ett aktivt beslut att inte sitta i bekväm opposition och sälla mig till dem som levererar kritik hellre än resultat. Jag är fast besluten att lämna efter mig en feministisk plattform av politiska verktyg när jag lämnar EU-parlamentet om fem år. Det kommer aldrig gå om jag inte kan vara strategisk och långsiktig i de röstningar som har symbolisk karaktär. Min strategi är därför att med mitt mandat påverka innehållet i politiken så mycket som jag bara kan. Genom att tillhöra den socialdemokratiska gruppen får jag mer talutrymme, mer resurser och positioner som innebär påverkan på innehållet i politiken. Det handlar exempelvis om att driva på i utfrågningar, som av Juncker, och det handlar om att ha positioner i viktiga utskott där underlagen för omröstningarna tas fram. Det kan handla om att gå mellan de olika politiska lägren för att förhandla igenom konkreta feministiska lösningar. Det kan också handla om att bygga direkta relationer med ledningsgrupper, för att på så sätt få ledningsgrupper att anamma Feministiskt initiativs frågor i de underlag som behandlas och sedan går till omröstning och beslut.
Den socialdemokratiska gruppens rekommendation var att rösta ja. Inte för att Juncker är deras kandidat – utan för att den socialdemokratiska gruppen har varit drivande i en demokratisering av utseendet av ordförandeposten. Om parlamentet inte skulle kunna enas om högerns kandidat skulle parlamentet få större press på sig och högern skulle antingen inte behöva förhandla alls eller lämna över ärendet till rådet. Ett nej eller blank röst är alltså också ett nej till en demokratisering av ordförandeposten.

Jag är den första att beklaga att Jean-Claude Juncker blivit ordförande för EU-kommissionen, det är en sorg för EU att han blir ledare. Det är ett led i den högerpolitiska utveckling som har varit och är ett bakslag för en feministisk politik, och för EU:s migrations- och utrikespolitik. Men jag stannar inte med att konstatera det, utan kommer fortsätta att påverka dessa politiska områden – jag ska färga dem mer antirasistiska och feministiska.

Jag är vald till romsk och antirasistisk talesperson för den socialdemokratiska gruppen. Jag har genom utskottsplatser i LIBE (Medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor) och DROI (Underutskottet för mänskliga rättigheter) möjlighet att nå reella resultat och arbeta för att jämställdhet inte blir en isolerad fråga till jämställdhetsutskottet i EU. DROI är ett underutskott till det utrikespolitiska utskottet AFET som behandlar utrikesfrågor, där jag också är suppleant. Jag är van vid att ta ton i EU bredvid de högljudda kostymerna. Jag vet hur arbetet går till. Och genom min medverkan i dessa utskott kommer jag ha möjlighet att bevaka, påverka och utveckla politik utifrån de mänskliga rättigheterna och över nationsgränserna.

All min kärlek,
Soraya