Kan vi göra alla dagar till Barnens dag? Klart vi kan!

Jag heter Nora Axelsson Håkanson. Jag är 17 år och räknas i några månader till som juridiskt barn. Idag är det barnens dag, vår dag, något som jag önskar vore självklart alla årets dagar oavsett vilket barn du är eller var du är född. Så är det inte. Därför vill jag använda dagen till att lyfta några saker. Från en barnrättspolitisk talesperson. Från ett barn.

Om migration:

De senaste fyra åren har 1 800 barn försvunnit i Sverige och idag befinner sig 28 miljoner barn på flykt. Hundratusentals sitter i förfallna flyktingläger runt om i Europa och mina vänner i förvaren i Märsta och Kållered är livrädda. Under sittstrejken i höstas sov vi ihop under Medborgarplatsens gatlampljus och såg solen ihop när den gick upp över Mynttorget. Jag önskar så mycket att allt blivit bra nu, att alla killar som gråtit i min famn mår bra nu och alla barn som jag vägrat släppa händerna om nu funnit trygghet.

Samtalen fortsätter komma och dödsbesked har blivit lite av en vardag, korridorerna i skolan är ännu tommare än innan och killarna jag dansat och skrattat med på rasterna är nu utspridda i Europa med en klump i bröstet. Papperslösa barn får inte vaccin och Löfven slirar på deras rätt till skolgång.

Jag går sönder inombords. Inte för att barnen jag träffade skrev på mig med permanentpennor så att jag inte skulle glömma bort dem utan för att dagens politiker gör ALLT för att ta mina kompisar ifrån mig, för att de är flyktingar och jag föddes här. Låt mina vänner stanna Löfven, låt ALLA stanna.

Om trygghet:

Jag är politiskt aktiv och tycker att det är det roligaste som finns. Men mitt liv skiljer sig rätt kraftigt från andra barns. Jag utsätts för 200-300 brott i månaden på internet från vuxna som vill ta ifrån mig min rätt att engagera mig och uttrycka mina åsikter. Bara för att jag är ett barn och för att de tycker att politik är någonting för vuxna. Jag får brev hem, hot på alla mina sociala medier, blir hotad i offentliga debatter och behöver poliseskort därifrån. Jag har sedan 11 års ålder utsatts för sexuella ofredanden och uppmanats till självmord. Idag är det en del av min vardag, de hundratals brott jag utsätts för varje månad för att jag vill göra min egen och mina vänners röster hörda.

Om HBTQIA+:

HBTQIA+-personer är fortfarande väldigt utsatta och mår allra sämst. Vi vet att det är alarmerande hur många transungdomar som lider. Vi vet att varannan har tänkt på att ta sitt eget liv. Och trots att läkare fastställt att en könskorrigering är nödvändig för ungdomens psykiska hälsa går lagen före som säger att de måste vara 18 år. En lag som tagits bort i Norge redan några månader efter att den svenska utredningen Juridiskt kön och Medicinsk könskorrigering genomförts i Sverige. Jag önskar att våra liv gick före. Jag önskar att vi, eftersom vi saknar formell makt och inflytande åtminstone görs delaktiga i de beslut som berör oss.

Om utbildning:

Jag önskar att skolan kunde vara för oss elever och att politikerna såg oss istället för önskade siffror i PISA-undersökningar. Jag önskar att de såg hur dåligt vi mår, all mobbning som sker, alla sexuella ofredanden som vi som går i skolan vet sker på toaletterna, i matsalen, i omklädningsrummen och i korridorerna. Jag önskar att inget barn behöver uppleva att killarna i bänken bakom dig i klassrummet kollar på porr under lektionstid och sen ropar efter dig. Jag önskar att läxor ströks och att fokus i skolan var att få oss att utvecklas istället för att prestera. Jag önskar att hela världen var för oss och där vi alla hade en trygg och självklar plats, oavsett vilka vi är, var vi är födda eller vad vi vill göra.

Barnen är inte framtiden, vi är nu.

 

 

 

 

Nora Axelsson Håkanson,
Barnrättspolitisk talesperson och riksdagskandidat