Höj ambitionsnivån i arbetet mot våldet
Det är ovärdigt en välfärdsstat att ansvar för skydd mot fortsatt våld till så stor del ligger på ideella krafter, det skriver Julia Bahnér (Fi) och Linnéa Bruno (Fi)
Årets sista vecka förs en debatt i SvD mellan Socialdemokraterna och Moderaterna om vem som har bäst lösningar för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Feministiskt initiativ välkomnar det ökade intresset för detta reella säkerhetspolitiska problem.
Vi ser dock brister i båda partiernas förslag och inga tecken på att frågan prioriteras i närheten av vad som behövs. Regeringen har lovat några tiotals miljoner mer till kvinnojourerna, men ökar samtidigt försvarsbudgeten med 200 miljoner från 2014 och 500 miljoner från 2017 – helt tvärtemot FN:s uppmaning att dra ner på militären till förmån för våldsförebyggande investeringar.
Ett gemensamt problem för S och M är det sätt på vilket problemet benämns, nämligen de förlegade orden ”kvinnovåld” och ”kvinnomisshandel”. Mäns våld mot kvinnor (och barn) lägger ökat fokus på förövarna och därmed också det verkliga problemet, det vill säga det faktum att män väljer att utöva våld mot kvinnor.
Det är detta aktiva val vi måste angripa. I en aktuell WHO-rapport bekräftas att mäns våld mot kvinnor och barn har nått epidemiska proportioner – mer än var tredje kvinna i världen drabbas – och är således ett allvarligt folkhälsoproblem.
I förslagen från S och M fokuserar man på polisens och rättsystemets arbete för att skydda brottsoffren. Problemet är att dessa åtgärder sker när hoten och våldet är ett faktum – när det redan är för sent. Kvinnojourerna räddar liv – vore det inte för dem skulle långt fler mördas varje år. Vårt huvudkrav är därför långsiktig finansiering av skyddade boenden.
Krister Hammarbergh (M) gissar att det ökade antal anmälningar om misshandel mot kvinnor endast är ett utslag för ökad benägenhet att anmäla, men BRÅ menar annorlunda. Det ökade trycket på de skyddade boendena talar också för att vi har en faktisk ökning av just detta slags våld.
Det är ovärdigt en välfärdsstat att ansvar för skydd mot fortsatt våld till så stor del ligger på ideella krafter. Vi kräver även mer preventiva insatser, som förändrar pojkars och mäns syn på våld som ett acceptabelt verktyg i mänsklig kommunikation. Förslaget om att kunskap om mäns våld mot kvinnor ska ingå i polisutbildningen är ett steg i rätt riktning, men långt ifrån tillräckligt.
Redan i förskola och skola utvecklas tendenser som gör att en del pojkar beter sig sexistiskt mot flickor och barn som bryter mot heteronormen. Därför behöver alla elever få utbildning i genus, hbtq, icke-våld, demokrati och mänskliga rättigheter – och därmed också de pedagoger som ska utbilda barnen. Därtill måste sex- och samlevnadsundervisningen bli obligatorisk i lärarutbildningen så att alla pedagoger är rustade att möta dessa frågor i skolans vardag, vare sig det är i klassrummet eller på rasten.
Våldet är en del av ett större sexualpolitiskt problem som handlar om en skev syn på kön och sexualitet. Det behövs därför ett nationellt resurs- och kunskapscentrum för sex- och samlevnadsfrågor samt ett mot människohandel och prostitution.
Till skillnad från både M och S driver vi vidare frågan om samtyckeslagstiftning mot våldtäkt. Feministiskt initiativ har en politik för genomgripande förändringar. Det är dags för ett helhetsgrepp om sexualpolitiken och liksom FN och WHO påtalar, för ett brett, preventivt arbete, med resurser som motsvarar problemens allvar och omfattning.
Julia Bahnér (Fi) (bilden), doktorand i socialt arbete
Linnéa Bruno (Fi), doktorand i sociologi