Grattis Teckenspråkets dag!

Idag är det 36 år sedan Riksdagen erkände teckenspråket som undervisningsspråk för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet efter över 100 år av förbud att tala teckenspråk både inom skolans värld och i vardagslivet.

I olika konstellationer och former anknyts vi till teckenspråket, som fått mycket uppmärksamhet de senaste åren. Vi minns hur öppningen i Melodifestivalfinalen 2013 med Loreen och elever från Manillaskolan, som teckenspråksgestaltade låten Euphoria, förtrollade hela landet. Och nu senast hur det stormade kring SVT:s hantering av information på svenskt teckenspråk i samband med terrordådet på Drottninggatan i början av april.

Svenskt teckenspråk är modersmål och förstaspråk för runt 30 000 personer. Precis som alla andra språk är teckenspråket inte bara språklig kommunikation utan bärare av dövsamhällets kultur och identitet. Om en människa fråntas möjligheter att få lära sig språk, fråntas hen också alla möjligheter till delaktighet och inflytande. År 2009 stärkte Riksdagen teckenspråkets ställning med att skriva in den i språklagen och ge språket en ställning motsvarande de nationella minoritetsspråken. Vi i Feministiskt initiativ tycker dock inte att detta räcker.

Att få lära sig teckenspråk i Sverige är år 2017 fortfarande inte en självklarhet. Det senaste exemplet på detta hämtar vi från Nyköpings kommun, som nekade två teckenspråkiga barn till modersmålsundervisning med argumentet att det var kostsamt att erbjuda undervisningen till enbart två barn. Detta då skollagen anger att det måste vara minst fem elever som deltar i undervisningen för att det ska vara en skyldighet för huvudmannen. Nyköpings kommun valde att backa efter en massiv proteststorm och medial uppmärksamhet.

Att rekrytera en teckenspråkslärare är dock inte detta lättaste. Detta då det råder en enorm brist på dessa i hela landet, vilket beror på att det inte finns någon teckenspråkslärarutbildning på högskolenivå. Skolor med elever som är döva och hörselskadade eller har dövblindhet har i dag svårt att rekrytera lärare med teckenspråkskompetens. Det har funnits uppmärksammade fall där barn själva berättar att de inte får likvärdig utbildning på grund av lärarna inte kan undervisa med teckenspråk som huvudspråk i undervisningen. Det försvårar även för hörande anhöriga att lära sig teckenspråk, vilket leder till svårigheter att kommunicera inom familjer. Paradoxalt nog så har Sverige ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Konventionen anger rätten till kommunikation och rätten till likvärdig utbildning. Men den efterlevs inte även om teckenspråket är inskrivet i språklagen.

Feministiskt initiativ vill stärka och främja svenska teckenspråket ställning genom att arbeta för att en teckenspråkslärarutbildning på högskolenivå startas. Vi anser även att svenskt teckenspråk ska omfattas av modersmålsundervisning och att språket ska klassas som svenskt minoritetsspråk. Den nuvarande språklagen är bristfällig med resultatet att döva, hörselskadade och personer med dövblindhet inte kan leva sina liv fullt ut och inte får sina medborgerliga rättigheter tillgodosedda. Eftersom svenskt teckenspråk uppfyller alla krav för att vara ett svenskt minoritetsspråk anser även Feministiskt initiativ att det ska klassas som sådant.

Det har alltså gått 36 år sedan Riksdagen erkände teckenspråket och åtta år sedan det skrevs in i språklagen. Nu är det hög tid att ta ett tredje steg för att stärka teckenspråkets ställning!

 

Mia Modig,
funktionsrättspolitisk talesperson