En vanlig dag i ovanliga tider med Farida

Vår partiledare ​Farida Al-Abani ​skulle ge sig ut på en nationell medlemsturné för att lära känna partiets lokalföreningar under hösten 2020. Eftersom att den fick ställas in, har Farida och partistyrelsen istället ägnat hösten åt digitala möten med medlemmar från hela Sverige. De har diskuterat partiets olika politiska frågor, den tillsatta Framtidskommissionens kommande rapport och olika valstrategier. Som hennes ideella pressekreterare skulle jag följa med på turnén, och i väntan på bättre tider har jag skrivit en liten text om ett samtal vi hade en vanlig dag i november.

Men heeej, välkommen! Farida ler stort när hon öppnar dörren och jag kliver in, smått ansträngd efter att ha tagit mig upp för en lång uppförsbacke och 4 trappor. Jag lägger ner kamerautrustningen och tar av mig skorna. Faridas huvud sticker ut från köket – jag ska bara ta ut brödet ur ugnen, men kom in du, känn dig som hemma!

Tack, säger jag och börjar med att tvätta händerna på den lilla toaletten. Nu har vi verkligen slutat kramas när vi ses, tänker jag för mig själv. Tanken kom inte ens upp för mig. Det är som om vi aldrig har gjort det. När jag är klar går jag in i köket som är precis intill. Farida står framför spisen och knappar på mobilen. Åh, ursäkta, jag behöver bara svara på det här, säger hon samtidigt som hon lyfter vattenkokaren och frågar, vill du ha te?

Smöret är sådär lagom smält på det mörka, nötfyllda brödet. Oj vad gott det var, utbrister jag i förvåning. Jag brukar ju inte gilla sånt här egentligen, men det här var ju riktigt gott. Mm, svarar hon. Det är för att det är så mycket sirap i, haha! Ja, säkert, skrattar jag och tar en stor klunk varmt te. Sen ser jag allvarligt på henne. Nu du Farida, nu vill jag veta hur du mår.

Joo, jag mår väl ganska okej, säger hon. Men det är lite tufft, emellanåt. Det blir ju lite ensamt att bara sitta här hemma och jobba själv varje dag. Jag är ju van vid att träffa många människor, och särskilt som partiledare för Fi, då träffar jag ju folk hela tiden. Men ja, nu ses vi ju digitalt, på Zoom istället. Vi pratar vidare litegrann om hur karantäntiderna har kastat om allas liv och hur det har påverkat oss både på individuell, men också kollektiv nivå. Hur har Sveriges befolkning hanterat den här krisen? Och hur kommer det att bli sen?

Ja men det är så väldigt viktigt att vi inte går tillbaka till det vanliga igen, säger hon med eftertryck. Det är ju det som är risken, att de tänker “ja vad bra, nu är pandemin över och då kan vi börja leva som vi gjorde innan”, men nej. Så får vi absolut inte tänka! Nu behöver vi verkligen tänka om, och göra annorlunda. Vi måste börja leva mer hållbart, och vi måste göra radikala förändringar för att ens ha en chans att nå Parisavtalet. Och sen har vi ju så många andra samhällsproblem vi också behöver få ordning på.

Vilka tänker du på då, frågar jag. Ja, men tex rätten till bostad, trygga anställningar med bra arbetsvillkor och löner, ett annat pensionssystem, våldet, rasismen och.. Du vet, alla orättvisor som sker här i världen! Just det, svarar jag med ett lurigt leende. Men det fixar vi hur lätt som helst, eller hur?

Vi förflyttar oss till hennes vardagsrum och sätter oss i en rosa soffa. Den ser lite ut som en ros bland alla hennes gröna växter. Som motpol finns en fondvägg med en kraftfull turkos nyans och vägghylla full med böcker, instrument, trans- och prideflaggor. Och en nallebjörn. Farida följer min blick och skrattar lite generat över nallebjörnen. Jag föreställer mig en liten Farida med sin nallebjörn som publik medan hon håller ett starkt anförande om mänskliga rättigheter och ler innan jag fortsätter samtalet.

Vi hade ju planerat att åka på en turné du och jag, inleder jag. Mm, men nu gick det ju inte tyvärr, svarar hon dystert och ser ut genom fönstret med armarna runt benen hon har uppdragna under hakan. Nej, suckar jag tillbaka. Men om vi hade tagit oss iväg och träffat våra medlemmar i Kiruna, Nora, Gullspång, Malmö, Göteborg, Stenungsund, Vilhelmina, Gnesta och överallt där vi finns, vad hade du velat säga till dem då?

Faridas fundersamma blick lyser upp och hon ler stort mot mig när hon svarar, jaa men jag hade velat säga att jag är väldigt glad över att få vara där och träffa dem! Att jag är tacksam för förtroendet som jag har fått, att leda det här partiet som så många fantastiska människor är engagerade i. Så hade jag berättat för dem vad vi i partistyrelsen har arbetat med sedan kongressen, och jag hade berättat om Framtidskommissionens rapport som kommer att komma ut under början av nästa år, som jag ser väldigt mycket fram emot att få läsa.

Sen hade jag frågat dem om vad de har gjort, vad de vill göra framöver, och om det finns något behov av stöd från oss i styrelsen, eller från mig, som partiledare. Jag hade bett dem komma med idéer och tankar kring hur vi tillsammans kan utveckla partiet och vår politik ännu mer, och om det finns några särskilda frågor som de brinner extra mycket för. Det kommer ju säkert att vara många medlemmar där som jag inte har träffat förut, så jag vill ju såklart få se vilka de är, och lära känna dem.

Jag tänker tillbaka på när jag såg Farida för första gången. Det var på Järvaveckan 2018, och hon höll ett tal på scenen. Åh wow, tänkte jag för mig själv. Häftigt att de har en talesperson för asyl och migrationspolitik, det visste jag inte. Jag kunde väldigt lite om partiet då, men att höra hennes tal gjorde mig mer nyfiken och jag gick till deras tält där jag träffade två väldigt fina fi:are. Bara några dagar senare var jag på mitt första möte med Fi.

Efter valet var jag med på två aktiviteter som Farida arrangerade, eftersom att hon då arbetade som samordnare för Fi Stockholm. Den första var ett ekonomiskt rådslag, och den andra var en workshop om hur en skriver motioner. Det ledde till att jag för första gången i mitt liv skrev och skickade in motioner till en kongress, som jag förmodligen aldrig hade vågat göra om det inte vore för hennes uppmuntran och stöd.

På kongressen i februari 2019 avgick Gudrun Schyman och Farida tog över hennes roll som partiledare. Det är först såhär i efterhand som jag inser vilket stort och historiskt ögonblick det var, att få vara med om en sådan sak. Hur oerhört fint det är att få ha en ledare som Farida. Och hur fruktansvärt viktigt det är, att hon, och allt som hon står för, får fortsätta visa oss vägen genom detta allt mer skrämmande samhälle.

Nu två år senare är det jag som är samordnare för Fi Stockholm, och som bjudit in medlemmarna till motionsverkstad inför kongressen som äger rum i slutet på mars. Även den blir digital och ett historiskt ögonblick för Feministiskt initiativ. Faridas partiledarkollega Gita Nabavi avgick i början av året för att ägna mer tid åt sin familj, och lämnade därmed ansvaret för att leda partiet helt till Farida. Att vara en ideell partiledare är tungt och något som påverkar hela ens liv. Som tur är har hon och partistyrelsen hittat olika sätt för att få det att fungera ändå, trots den höga arbetsbelastningen som kommer med deras uppdrag. Det finns inga fasta arbetstider och mycket sker på mobilen. Det är vanligt med ständiga avbrott under våra samtal på grund av chattmeddelanden från partikollegor, och det kan vara svårt att vara närvarande i stunden. Jag kan inte tänka mig hur trött Farida borde vara vid det här laget, och hur stor press hon har på sig att leva upp till både sina egna, men också många andras förväntningar. Det är oroliga tider, och spänningen går nästan att ta på.

Att vara partiledare har väl varit lite så som jag förväntade mig, svarar hon när jag frågar om hennes första tid på posten. Men det har även bestått av saker som jag inte hade väntat mig riktigt. Det handlar till exempel inte bara om att vara en “politiker”. Alltså, ansiktet utåt och den som träffar folk och debatterar, utan det är mycket mer att tänka på, som organisatoriska frågor och sånt. Och det är svårt att hinna med allt som man vill göra då. Jag vill ju alltid kunna göra mer än vad jag gör. Jag vill kunna förändra världen i ett snabbare tempo. Men jag är också ödmjuk inför att det kommer ta tid, liksom.

Jag skulle säga att du har ett ganska annorlunda sätt för hur du agerar som ledare för partiet, säger jag. Vad tycker du själv? Jo, men jag vill ju kunna ge medlemmarna ett närvarande och inbjudande ledarskap. Jag har haft flera ledande positioner under mitt liv, det började ju redan i skolan med elevrådet, och sen fortsatte det med att jag var ordförande inom olika föreningar och så. Och för mig är det väldigt viktigt att vara inkluderande, att se till så att alla får vara med och bestämma, och, att kanske inte alltid märkas som ledare. Att veta att folk känner sig trygga, och att de upplever att de har möjlighet att påverka. För mig är det viktigt att en ledare värnar om allas välbefinnande, och att kunna leda gruppen fram till målet, utan att nödvändigtvis vara den som går först.

Och det är ju det som är så fint med Fi. För det är ett parti som är till för alla, och som bjuder in “vanliga” människor till att vara med och påverka från första början. Det är ju ett så pass nytt parti att det fortfarande går att forma väldigt mycket. Det är inte en massa vita gamla gubbar som sitter på sina höga poster som inte vill ha en förändring.

När jag inser att jag faktiskt inte vet det, frågar jag henne vad det var som fick henne att börja engagera sig i Fi, och varför hon tycker att andra också ska göra det.

Ah, men det handlar ju om demokrati. Demokratin är till för alla, för folket, och då är det ju viktigt att folket också är med och påverkar. De beslut som politiker fattar påverkar ju deras liv. De påverkar allas liv, och i många fall är det vissa grupper som drabbas väldigt negativt, och då kan det skapa en frustration som leder till ett engagemang. Så jag vill gärna att fler ska bli medlemmar och engagera sig just för att de brinner för en förändring. Att det är samhällsförändringarna de vill se, som är det som driver deras engagemang och vilja till att vara med.

Det var det som fick mig att engagera mig. Jag var orolig för min egen och mina föräldrars pension, och det kände jag att jag inte skulle behöva vara, så det var något jag såg som behövde förändras. Så det handlar om att kämpa för en förbättring för sig själv, men också för alla runtomkring en. Och för mig är Fi partiet med mest radikal politik, där vi vågar visionera och inte fastnar i det som alltid har varit.

Många tror att politiken bara är till för högutbildade och väl insatta personer. Men man behöver inte ha en master i statsvetenskap för att kunna sitta i en nämnd, och man behöver inte kunna allt om feminism för att känna tillhörighet och gemenskap med feminister. Det är väldigt viktigt att vi är många olika människor, som kommer med våra egna erfarenheter och perspektiv. Det är ju det allting handlar om. Att vi ska representera folket, och föra talan för dem som har samma visioner som vi. Alla kanske inte vill eller kan bli politiker, men vill leva i det samhälle vi ser framför oss. Så alla som känner att vår politik, vår syn på människor, på djuren, och naturen, är det som passar dem bäst, och alla som delar våra värderingar, är välkomna att bli medlemmar och att engagera sig. Allt är ju faktiskt möjligt, och i Fi så kan vi göra det möjligt tillsammans!

När Farida tystnat känns det som att en eld har blossat upp i rummet. Det är den där glöden, den intensiva kämparglöden, som får en att vilja gå ut på gatan och skrika “Jalla, jalla, bostad åt alla”, och “Den som flyr har inget val, ingen människa är illegal”, så som vi gjorde så många gånger under 2019. Farida är inte bara bra på att få en att känna sig delaktig, hon är också en sann aktivist som gärna demonstrerar mot sånt hon tycker är fel. Och manifesterar för sånt hon står för.

“Folk har idag fräckheten att påstå att vi inte längre behöver feminismen.
Men saker förändras inte för att en president ändrar sin åsikt. Saker förändras för att vi, alla ni som är här, demonstrerar. För att vi lämnar våra hem och går ut på gatorna, för att vi har tröttnat, och vi säger; NOG ÄR NOG!”

Demonstranterna jublade när Farida avslutade sitt tal utanför den polska ambassaden. Det var en av väldigt få demonstrationer vi deltog på i år, men en väldigt viktig en.

Solen har börjat gå ned, så jag reser mig upp och börjar packa ihop mina grejer. Farida gäspar och sträcker på sig medan hon återigen ser ut genom fönstret. Nää, men om man ska ta tag i den där debattartikeln om vinster i skolan till Fempers då, säger hon med en käck rörelse och ett tillgjort leende. Ja gör du det, svarar jag medan jag knyter skorna. Det är ju verkligen något som fler behöver förstå hur galet det är, säger jag med en tung suck samtidigt som jag reser mig upp.
När jag kommer ut ur porten tar jag ett djupt andetag och andas in den råa luften. Snart kommer frosten, tänker jag. Det kanske blir lite snö i vinter ändå. Om vi har tur.

Text och fotografi av Jolene Larsén-Kilan