Apropå situationen i Kuba

Ännu än gång är Kubas situation ett ämne för de stora massmedia. Denna gång pratas det om landet i Karibien där några demonstrationer nyligen ägt rum. Det som är slående är att den stora majoriteten av nyheterna endast är inriktade på demonstrationerna mot regeringen och inkluderar inte de massiva demonstrationerna till stöd för öns regering.

Jag har sett flera TV-sändningar där kubaner som bor i Miami protesterat mot den kubanska regeringen och flera av dem bad USA:s regering om ett militärt ingripande på ön. De verkar glömma, eller förnekar, de förödande konsekvenserna av de många, och ofta olagliga, militära ingripanden av USA i olika delar av världen som i frihetens namn har fördjupat de problem som de skulle lösa. Det är bara att titta på bl.a. Vietnam, Panama eller Irak.

Eduardo Galeano, den formidabla uruguayanska författaren, påminde oss om orden från Carlos Fonseca, grundare av Sandinistiska nationella befrielsefronten, när han sa att vänner kritiseras i ansiktet och beröms bakom ryggen. Av denna anledning kan uppriktig och konstruktiv kritik riktas till den process som återställde den kubanska värdigheten, som kubanerna själva säger, då de tidigare hade trampats på av USA:s regeringen och deras stora företag.

Liksom alla processer som försöker genomföra strukturella förändringar görs många misstag. Vissa saker, såsom förekomsten av ett enda politiskt parti eller den officiella ståndpunkten mot HBTQI-rörelsen, delar inte jag. Men ingen seriös kritik kan göras utan att inkludera den stora frågan om den olagliga blockaden som i mer än sextio år har sponsrats och främjats av de olika regeringarna i USA och medfört svårigheter för det kubanska folket. En blockad som nyligen återigen fördömdes av mer än 180 länder i världen i en FN:s röstning där endast två länder röstade emot: USA och Israel. Inget land i världen har utövat en blockad mot ett annat land så som USA har gjort mot Kuba dessutom för att sedan kritisera landet för att dess ekonomi inte är stark nog att tillfredsställa invånarnas behov. Var är de röster som, även om de kritiserar de otvivelaktiga svagheterna i den kubanska processen, även kräver slutet på blockaden mot Kuba? Att kritisera och påstå att en står för frihet, demokrati och på den kubanska folkets sida, utan att kräva ett slut på blockaden och erkänna dess konsekvenser är hyckleri av stora proportioner.

Trots processens misstag och trots blockaden samt isoleringen av ön är det kubanerna som erbjuder sin solidaritet när ett land påverkas av en naturkatastrof eller som nyligen, när pandemins framsteg verkade ostoppbar så skickade de läkare och vårdpersonal till EU för att hjälpa till i kampen mot pandemin. Trots blockaden har de det bästa hälsosystemet och enligt UNESCO det bästa utbildningssystemet i hela Latinamerika. Med de få infrastruktur anläggningarna i en blockerad ekonomi kunde de utveckla ett av de mest effektiva vaccinerna mot covid-19, för att inte tala om deras prestationer inom andra vetenskapsområden eller inom idrottsområden. Dessutom är spädbarnsdödlighet det lägsta över hela den amerikanska kontinenten i nivå med Kanada och bättre än USA, inget kubanskt barn lägger sig hungrigt och det finns 0% undernäring, vilket är ett problem som vi ser i många av höginkomstländerna, bl.a. i Sverige där t.ex. barnfattigdomen ökar. 

Om vi kollar på miljöfronten ser vi att Kuba är den enda ekologiskt långsiktigt hållbara landet i världen enligt organisationer som Global Footprint Network och WWF. Jag har veterligen aldrig sett några större demonstrationer eller önskan om militärt ingripande mot de länder som inte uppnår de målen som Kuba uppnått. Detta visar tydligt att kritiken som ges bör handla om hur det påbörjade projektet kan förbättras, inte hur det ska raseras eller avlegitimeras. 

Visionen om demokrati som är rotad i en stor del av planeten svarar inte på en verklig inkluderande vision. Demokrati som reduceras till att endast handla om deltagande i val vart tredje eller fjärde år är en begränsad vision. Det vitaliserar inte demokratiska processer, utan får det endast att handla om ett mekaniskt deltagande utan möjlighet att aktivt arbeta med den politiska kontrollen av de som har valts eller användningen av offentliga medel. Det inkluderar heller inte ett synliggörande av nyliberalismens, kapitalismen, patriarkatets eller kolonialismens odemokratiska funktioner och konsekvenser. Colombia är ett bra exempel på vad jag nämner. Var fjärde år är det fria presidentval och regionalt samt kommunalt val. Det är dock ett av de mest odemokratiska regimerna i världen med en historia av kränkning av de mänskliga rättigheterna som är minst lika grymt som en militärdiktatur. Vi måste uppmärksamma mer vilka som historiskt, men även i nutid, innehaft privilegiet och makten att definiera begrepp – nämligen globala Nord. Det är inte ett sammanträffande att begreppet demokrati reduceras och begränsas till något som gynnar den rådande maktordningen.  

Framsteg inom området social rättvisa på Kuba förklarar också varför majoriteten av befolkningen mobiliserades för att stödja  processen som påbörjades år 1959. Det är viktigt att garantera att denna process fortsätter att hanteras, diskuteras och förbättras av det kubanska folket. Inget utländskt ingripande är legitimt, än mindre ett ingripande av militär karaktär. Vägen till samförstånd på Kuba går genom upphävandet av den olagliga blockaden och genom att det kubanska folket hittar sina egna mekanismer för att utöka dialogen och det politiska deltagandet så att fredliga protester har en given plats i samhället.

Är det något vi kan lära oss av revolutionen på Kuba så är det att det räcker inte med att vara antiimperialistisk och antikapitalistisk. Det är en början, men det krävs även att den är feministisk och intersektionell. Och för en radikal förändring som inte på något vis utgår från eller anpassar sig  till rådande maktordningar, utan som bygger på en helt annat grund och där allt liv respekteras så måste den vara dekolonial.

Jaime Gomez Alcaraz, Utrikespolitisk talesperson för Feministiskt initiativ