”2013 har varit året då jag börjat förstå vilka privilegier jag haft utan att kämpat för dem”

På nyårsafton kom ett mejl till partistyrelsen.

Till Fi:s partistyrelse,

Ni får säkert höra liknande historier hela tiden men nu, strax innan jag drar på mig skjortan och flugan inför nyårsfirandet, är det något jag måste berätta.

Förra valet var det första valet jag röstade i, över huvud taget. Under min uppväxt fick jag höra att politik inte är något vi ska blanda oss i. När jag väl insåg att det nog faktiskt är något vi ska blanda oss i så föll min röst på ett litet rosa parti utanför de stora blocken. Vad jag inte visste då var vad det här var början till.

Det var 2010.

2013 har varit året då polletten trillat ner på riktigt. När sakfrågorna fick genomslagskraft i mitt vardagliga liv. Det har också varit året då jag insett och känt besvikelsen över hur lite utav den egentliga politiken som faktiskt kommer fram i media.

Feministbreven har varit en stor inspirationskälla. Tankarna, tipsen, länkarna och hur jag hittar frågor och svar till och från ledamöter i ett system jag tidigare känt mig helt vilse i har gjort det möjligt att faktiskt förstå det jag tidigare sett som obegripligt och onödigt komplicerat. Det låter klyschigt men det har gjort det möjligt att plocka fram frågorna jag inte visste jag ville ställa och hitta svaren jag aldrig vetat funnits.

2013 har varit året där jag stormat in i feministiska diskussioner, gjort alla fel, ställt alla dumma frågor, blivit bränd, kommit tillbaka mer ödmjuk och mer insiktsfull i vad det faktiskt handlar om att sitta ner och lyssna, insett vad som är min plats och vad jag gör fel i min vardag som en produkt av det skeva mansideal och de patriarkala strukturer som fått råda alldeles för länge. Men också att det går att ändra på.

2013 är året min fundamentala värdegrund har plockats isär, byggts om och satts ihop igen. Det har varit ett enormt påfrestande år. Men även otroligt belönande.

2013 har också varit det värsta året i mitt liv. Det är året som min flickvän blev våldtagen, min systerdotter blev våldtagen och året vi tvingades ta avsked av två nära kära familjemedlemmar. Jag tappade balansen, och när det kändes som mest hopplöst, när ilskan, sorgen och maktlösheten var som störst fanns det två källor till tröst. Den ena att ligga så nära intill min flickvän som bara var möjligt. Den andra att surfa in på er webbplats och bli påmind om att det finns folk som driver kampen på riktigt. Folk som tar striden ända ner på gatunivå och inte backar för nåt.

2013 har varit året då jag börjat förstå vilka privilegier jag haft utan att kämpat för dem, men också frånvaron av dom som min mor, mina systrar, flickvänner och vänner upplevt varje dag.

2013 är året jag önskade att jag föddes som kvinna så jag kunde förstå allt det här på ett sätt jag aldrig kommer kunna ha möjlighet att förstå som man.

2013 har också varit det bästa året i mitt liv. Precis som förra året och åren innan det.

Nu är jag på fötter igen. Peppen inför 2014 är enorm. Elden brinner som fan och jag ser sjukt mycket fram emot att få dela den med Fi och bidra med det jag kan där det behövs.

Tack för att ni finns och ger hopp i vardagen. Ni är grymma helt enkelt!

Ett gott nytt feministiskt år till er alla!

—

Textförfattaren har godkänt att texten publiceras här.