40 timmar – inget elfte budord

9 juli 2010

Det är inte rimligt att 40-timmarsveckan uppfattas som något av en naturlag. Att sänka arbetstiden skulle minska miljö- och klimatpåfrestningarna, minska arbetslösheten och göra samhället mer jämställt, skriver Gudrun Schyman, Carl Schlyter och Birger Schlaug som i dag talar tillsammans i Almedalen.

Vi står inför tre stora problem:
För det första: De flesta beslutsfattare i såväl Sverige som Europa har anammat slutsatserna från FN:s klimatpanel om människans påverkan på klimatet. Trots dessa insikter tycks man ohyggligt rädd för att föreslå de åtgärder som skulle kunna förhindra att temperaturen stiger mer än de två grader man satt som målsättning. Man skjuter hela tiden på åtgärdsprogram, och de åtgärder man redan presenterat räcker alls inte till eftersom man samtidigt jagar en evig tillväxt baserad på ständigt ökande produktion och konsumtion.

För det andra: Arbetslösheten förväntas stiga till 10 procent till hösten. Detta sker trots att vi just nu har stora pensionsavgångar från en stor 40-talistgeneration. Samtidigt som många människor vill in på arbetsmarknaden, lever andra – ofta kvinnor – med så hög stress att de blir sjuka, utbrända och inte klarar att arbeta till sin pensionsdag. TCO visade nyligen i en utredning att de som har arbete jobbar enormt mycket övertid – under 2009 så mycket att det skulle räckt till 74 000 heltidsjobb! Vare sig de som är ofrivilligt arbetslösa eller de som stressar sönder sig kan sägas färdas väl genom livet. Och det är ändå det som är välfärdens mening!

För det tredje: Jämställdheten i det svenska samhället är förvisso inte lika illa utvecklad som i många andra länder, men vi har fortfarande efter alla års debatt och löften en situation som innebär att kvinnor tar dubbelt ansvar: för såväl formellt arbetsliv som obetalt arbete med hem, barn och gamla. En heltidsarbetande kvinna har ofta en arbetsvecka på 80 timmar.

Vi tre som undertecknar detta har olika bakgrund och våra värderingar bottnar i olika ideologier, men vi är överens om att en av de viktigaste nycklarna för att lösa knutarna i ovanstående problem är att sänka den lagstadgade normalarbetstiden. 

Det är inte rimligt att 40-timmarsveckan, som härrör från en tid då vare sig miljö- och klimatproblem, arbetslöshet eller stress var så stora som i dag, uppfattas som något av en naturlag för de etablerade maktcentra som finns. Förslag om arbetstidsförkortning hånas av svenska borgerliga partier och i den borgerliga pressen. Men arbetstidens längd måste givetvis ses som ett medel för att åtgärda de problem man står inför. Att sänka arbetstiden skulle minska miljö- och klimatpåfrestningarna, minska arbetslösheten och göra samhället mer jämställt. Det är ett budskap vi gemensamt kommer att framföra vid ett antal tillfällen fram till valet. Ingen kan stoppa oss i vår övertygelse.

Sedan 40-timmarsveckan infördes 
– trots motstånd från näringslivet – har investeringar gjorts som medfört att vi kunnat rationalisera, automatisera, datorisera och effektivisera. Dessa vinster borde till betydligt större del ha tagits ut genom sänkt arbetstid. Men på något märkligt sätt lyckas motståndarna alltid hävda att det antingen är för mycket högkonjunktur eller för mycket lågkonjunktur för att sänka arbetstiden… Man är fast i ett förlegat tänkande. Vi behöver ta steget över i ett utvecklingssamhälle där evigt ökande konsumtion underställs andra mer kvalitativa målsättningar, som gynnar såväl kvinnor och män som vår planet. Sänkt arbetstid är ett sådant steg. Det kanske inte leder till traditionell tillväxt, men det leder till utveckling och möjligheter för fler att leva goda liv.

Den engelska uthållighetskommissionen under ledning av professor Tim Jackson har med skrämmande tydlighet visat att vi inte kan fortsätta på samma konsumtionsinriktade spår om vi ska klara jordens överlevnad. Vi kommer inom en snar framtid att vara ytterligare två miljarder människor på jorden. Sedan 1950 har globala BNP femdubblats och kommer med nuvarande tillväxttakt att ha åttiofaldigats fram till nästa sekelskifte. Det betyder en enorm förbrukning av jordens resurser och som konsekvens stora miljöskadliga utsläpp. Vi har, uppriktigt sagt, inte hört något från de två politiska blockens ledningar som hur man vill komma tillrätta med dessa problem! Vi förstår mer än väl att en valrörelse lätt reduceras till en fråga om utspel, snabba one-liners och väl inövade politiska etiketter. Men vi borde kräva mer! Vi borde kräva ett samtal om vart vi vill att samhället ska ta vägen, vad vi anser vara välfärd, hur vi ser på vad som kommer efter dagens köpmantra. 

Det är önskvärt, rimligt och nödvändigt att anpassa arbetstiden till verkligheten. Första steget är att inse att 40 timmars arbetsvecka inte är ett elfte budord, utan bara en kombination av två siffror. Tyvärr finner vi att oppositionsledaren just nu tycks vara en stor propp för en arbetstidsförkortning. Vi uppmanar därför Mona Sahlin att tänka nytt så att en rödgrön regering kan ta det första steget efter valet.