Vänsterpartiet könsblint när det kommer till löner

5 juli 2010

Schyman: Utmana manslönerna – eller är ni rädda för facket?

Vart ska kvinnorna gå i valet? Reinfeldt marknadsförs som ”kvinnornas Fredrik” men många menar att feminister måste gå till vänster. Denna ständiga fråga, om feminismen är höger eller vänster. Vart går kvinnorna? Just nu går många hem. Bort från sina jobb. I den ekonomiska krisens spår ska det skäras i de verksamheter där kvinnor är i majoritet. Inte för att efterfrågan har sjunkit utan för att skatteintäkterna, bland annat efter stora skattesänkningar, inte räcker för att finansiera  verksamheterna.

Vart gick kvinnor innan krisen? Kvinnor sprang. Sprang till dagis, sprang till jobbet, sprang till affären på lunchen, sprang hem, sprang förbi tvätt och tumlare, sprang i säng för att springa upp. Tid är den största bristvaran för kvinnor. Inte mer teknik på vänteläge.

Det tydligaste området där det syns att kvinnor fortfarande ses som mindre värda är på arbetsmarknaden, särskilt i lönerna. Det skiljer nu 4? 700 kronor mellan genom snittslönen för en man och en kvinna. I alla lönelägen, låga som höga, går skillnaderna igen.

Genom åren har Vänsterpartiet argumenterat för att kvinnors löner kan höjas genom att kommuner och landsting tillförs mer pengar. Då bortser man helt från de underbetalda kvinnorna inom den privata sektorn, till exempel inom handeln. Sanningen är att vänsterns strategi inte ens uppfyller sitt syfte när det gäller offentliganställda. Resurstillskott resulterar inte automatiskt i höjda löner. Den offentliga sektorn har stora behov till själva verksamheterna.

Vänsterns politik kommer att lyckas först när den offentliga sektorns resursbehov är tillgodosett, det vill säga när det finns tillräckligt med pengar till dagis, skola, fritids, äldre- och handikappomsorg, sjukvård och psykiatri. Dit verkar det vara mycket långt.

Både högern och vänstern stirrar sig blinda på kvinnorna i den offentliga sektorn. Men den privatiseringsvåg som svept över välfärdssektorn har inte lett till att lönegapet minskat. Varför talar man aldrig om den privata sektorn? Förklaringen är enkel: genom  att tala om offentlig sektor kan båda använda sina egna politiska ryggradsreflexer som den rätta universalmedicinen: i vänsterns fall är det mer pengar till den offentliga sektorn, i högerns fall det omvända, privatiseringar. Inget av recepten fungerar.

För att komma åt löneskillnaderna mellan kvinnodominerat och mansdominerat måste hela den hittillsvarande lönebildningen ifrågasättas och förändras. Varför vågar inte Vänsterpartiet politisera lönefrågan? I en lönerapport från 2006 skriver man att ”lönebildningen är med andra ord könsblind.

Det är hög tid att ifrågasätta hur det påverkar de könsrelaterade löneskillnaderna. Innebär det faktum att industrin ska vara löneledande en inbyggd begränsning i arbetet med att utjämna löneskillnaderna?” Svaret på den frågan är JA. Så varför kommer det inga förslag?

Vågar vänstern inte utmana de patriarkala föreställningarna om mannen som norm, som familjeförsörjaren som ska ha heltiden och lönen att leva på? Är man rädd för facket? Eller är i själva verket också den egna politiken könsblind?

Fi har, som enda politiska parti, ett konkret förslag som skulle frigöra resurser till höjda löner.

Vårt förslag är en jämställdhetsfond där staten, arbetsgivarna  och männen är med och betalar. För att undvika inflationseffekter måste manligt dominerade fackförbund hålla tillbaka alla kompensationskrav i takt med att löne läget stiger i kvinnodominerade sektorer. Och där ligger själva­ konflikten. Den som vänstern väjer för.

Förslaget om jämställdhetsfond bryter med den patriarkala föreställningen om att män alltid ska ha mer. Men det är just det som vi behöver göra. Ändra maktbalansen. Det har hittills inget annat parti vågat.

Skillnaden mellan Fi och andra partier är att feminismen inte bara är ett perspektiv som adderas i efterhand, till en redan  formulerad politisk utgångspunkt (socialism, liberalism, etcetera.) Vi väljer i stället att låta feminismen utgöra själva utgångspunkten. Vi låter oss inte begränsas av lojalitet med ideologier som formats av män för flera generationer sedan.

Feminismen står på egna politiska och ideologiska ben. Den går varken till höger eller vänster. Den går framåt, i organiserad form. Just nu är den på väg till fullmäktigeförsamlingar i kommuner och regioner och självklart till riksdagen.