Märkligt buntas ihop med Borgström
Borgström och Schyman har inget att komma med för jämställdheten, skriver Annie Johansson och Annika Qarlsson, (C). Deras artikel är en reaktion på dels en artikel av Borgström och dels en av mig. Vad Johansson och Qarlsson tydligen inte uppfattade var att jag, i min artikel, kritiserade Borgström och (S) för att vara tomhänta när det gäller löneskillnaderna mellan kvinno- och mansdominerad arbetsmarknad. Det kanske är för mycket begärt att skribenterna ska ha läst våra artiklar men det är märkligt att buntas ihop med politik jag just kritiserat.
Johansson och Qarlsson berättar vad alliansen har gjort under mandatperioden men konstaterar också att Sverige som nation har halkat efter i ett internationellt perspektiv. Det är helt riktigt och det beror naturligtvis på att de åtgärder som alliansen sjösatt inte har gett resultat. Jämställdhetsbonusen är ett fiasko, de 880 ambassadörerna för kvinnors företagande har inte ändrat några förhållanden och lönegapet kvarstår. Andelen kvinnor i statliga bolag har ökat, det är sant, och det visar väl bara att det är politiska initiativ som krävs för att något ska hända. Inom det privata näringslivet ser det fortfarande dystert ut.
När det gäller hur vi ska nå rättvisa löner så har varken (S), de rödgröna tillsammans eller den borgerliga alliansen några förslag. Så är läget. Feministiskt initiativ har ett konkret förslag – Jämställdhetsfond och förändrad lönebildning – och vi är ensamma om det.
(C) upprepar mantrat om att kvinnor i offentlig sektor behöver fler arbetsgivare (privatisera mera) eftersom ökad konkurrens ger ökade löner. Verkligheten motsäger att det skulle vara fallet. Just vård och omsorg har de senaste åren varit föremål för en omfattande privatisering men lönerna har inte höjts. Dessutom struntar man helt i de privatanställda kvinnorna i sin argumentation. Den stenhårda konkurrensen inom den privata kläd- och dagligvaruhandeln har inte höjt lönen för kvinnorna i kassan.
Det Johansson och Qarlsson har förslag på i artikeln är hur kvinnor lättare ska kunna starta företag och göra karriär. Det är ingen oviktig diskussion men kalla det inte jämställdhet. Jämställdhet handlar om helt andra saker än att kvinnor ska kunna vara som män. Jämställdhet handlar om att vi ska kunna vara människor, både kvinnor och män, och utifrån de unika individer vi är, fritt kunna göra våra livsval. Vi ska ha lika mycket makt att forma våra liv och vi ska slippa att bli diskriminerade, dvs. sedda som mindre värda.
Dit når vi inte genom att underlätta för några kvinnor att göra karriär, på mäns villkor, medan andra kvinnor tar hand om markservicen.
Dit når vi bara om vi förändrar och moderniserar relationerna både hemma och på jobbet. Rättvisa löner, arbetstidsförkortning och delad föräldraförsäkring är den kombination som kan låsa upp det cementerade arbetslivsmönster som snart inte attraherar många män heller. I alla fall inte de män som vill vara människor. De som vägrar att låta sig reduceras till en bankomat på två ben som knappt hinner träffa sina barn. De som vägrar en torftig mansroll dränerad på sociala kontakter och starka kulturupplevelser. De som upptäckt att den stereotypa mansrollen skaver. De finns och de blir fler och fler. Att de inte finns i Centerpartiet är alldeles tydligt.