En röst på (Fi) är en röst för kvinnors rättighet

1 juni 2010

Sällan, om än någonsin har ett svensk riksdagsval haft så många osäkra faktorer som höstens, skriver Mats Rosin i Piteå-Tidningen den 28 maj. Det håller jag helt med om och därför gäller det att tänka efter, före. Inte göra som i förra valet, då väldigt många gick till valurnorna för att manifestera en enda sak - missnöje med Socialdemokraterna och Göran Persson. Sällan har jag mött så många människor som röstade mot som i förra valrörelsen.

Mats Rosin landar i sin analys i ett påstående om att en röst på Feministiskt initiativ i själva verket riskerar att vara en röst på regeringen Reinfeldt. Feministiskt initiativ, (Fi), ”stjäl” röster från Socialdemokraterna, (S)-Vänsterpartiet (V)-Miljöpartiet (MP) och då stärks den borgerliga alliansen. Jag tror tvärtom. Genom att ge parlamentariskt stöd åt ett regeringsskifte kan Fi i själva verket vara den politiska kraft som gör skiftet möjligt. Väger det jämt gäller det för (S)-(V)-(MP) att få stöd. Regeringen Reinfeldt kan komma att få passivt stöd från Sverigedemokraterna, (SD), och då vill det till att det finns fler demokratiska krafter i riksdagen än de partier vi nu har.
Jag tror vi kommer att få se många spekulationer och räkneövningar fram till valet. Vilka som varit riktiga vet vi först på valdagen. Den intressanta frågan borde inte vara vilket block vi vill stödja utan vilken politik vi vill ha. Vad vill vi se för förändringar? Vilka politiska krafter tror vi kan åstadkomma dem?
För Feministiskt initiativ är kvinnors mänskliga rättigheter utgångspunkten. Vi är innerligt trötta på att kvinnor ses som mindre värda i en massa sammanhang. Det tydligaste exemplet är arbetsmarknaden och lönerna. Det skiljer nu 4 700 mellan genomsnittslönen för en man och en kvinna. Det är skillnaden mellan vården och verkstaden, mellan Ica och IT, mellan socialsekreteraren och ingenjören. På alla nivåer går det här igen. Och det har sett ut så här i decennier. Vi vägrar att acceptera det! Vi vill ha en jämställdhetsfond för utjämning. Vi är ensamma om det. Vi vill ha fortsatt arbetstidsförkortning. Vi är ensamma om det. Vi vill ha delad föräldraförsäkring. Vi är ensamma om det.
Visst finns det enskilda partier inom (S)-(V)-(MP)-alliansen som tycker likadant men genom alliansbyggandet har de här frågorna, tack vare det massiva motståndet från (S), blivit frågor ”på lång sikt”. Alla vet vad det betyder. Ingenting kommer att göras. Att stödet då minskar för till exempel (V) är inte svårt att förstå om man är feminist.

Samtidigt som (Fi) inte accepterar att kvinnors rättigheter, återigen, skjuts undan för något ”större” och ”högre” mål, som i dag stavas regeringsskifte, så tar vi naturligtvis ställning i själva frågan. Vi kan konstatera att den borgerliga alliansen fört en antifeministisk politik under hela mandatperioden. Tydligast är det inom den ekonomiska politiken. Skattesänkningarna har gjort det mer lönsamt att vara man och nedskärningar inom välfärdssektorn och a-kassa har gjort det svårare att vara kvinna. Så visst vill vi ha ett regeringsskifte!
Men vi vill någonting mer. Och vi tycker att politiken och den representativa demokratin ska kunna erbjuda någonting mer. Människor måste kunna rösta för, inte bara mot. Att bara välja mellan olika procentsatser i skatteskalorna är inte tillräckligt för oss. Vi vill se en verklig samhällsförändring. Vi vill att kvinnor ska ha fasta anställningar med löner som det går att leva på – det som är själva grunden för vår möjlighet att fritt forma våra liv. 
Vi vill ha ett modernt föräldraskap med samma rätt till ledighet oavsett om du är man eller kvinna. Vi vill ha rätt till arbete och tid att leva. För att den politiken ska kunna genomföras krävs det fler feminister i riksdagen – då räcker det inte med regeringsskifte. Då krävs det modet att våga vara feminist också på valdagen. Och är det inte just personligt mod och konstruktiva krav på förändringar som driver utvecklingen framåt?