Dagis

23 november 2005

Barns bästa kan bli ett slagträ för att vinna vilka resonemang som helst. Det har den senaste tidens debatt visat. Det är väl helt enkelt så att barn mår bra när föräldrarna mår bra.

Allt pekar på att barn mår bra när dagis fungerar som det ska. Och att kvinnor mår bra av ekonomisk självständighet och att samhället mår bra av att tillföras den begåvning som finns hos kreativa och kunniga kvinnor.

Tidigare kvinnorörelser lyckades avskaffa sambeskattningen och pressa fram dagisreformer. Det är möjligt att man då trodde att tvättmaskiner, diskmaskiner och dammsugare skulle ta hand om hushållsarbetet, men idag vet vi hur många arbetstimmar som faktiskt krävs och utförs i hemmet. Obetalt och huvudsakligen av kvinnor. För även om kvinnorna gick ut på arbetsmarkanden, kom inte männen hem i motsvarande utsträckning. Ansvaret för hemmets skötsel stannade hos kvinnan, samtidigt som hon fick halva försörjningsbördan. Nu gäller det alltså att värna om tidigare reformer och gå vidare och inte tappa bort helhetsperspektivet.

Om vi börjar med föräldraskapet så måste vi våga konstatera att det är individuellt. Varje förälder har ansvar för sin specifika relation till ”sitt” barn. Näringen i relationen heter kärlek och för små barn som inte kan prata i telefon eller läsa sms betyder det närhet. Den närheten kan inte överlåtas. Glöm allt tal om delat ansvar. Det finns bara ett helt. Vi behöver en individualiserad föräldraförsäkring som ger varje förälder möjlighet att vara både älskande omsorgsgivare och den som både tjänar och bakar levebrödet.

Så till förskolan. Utvecklingen från barnflickor till förskollärare, från ”passning” till pedagogik, har varit en lysande framtidsinvestering. För barnen som har fått en högkvalitativ förskola, för kvinnorna som har kunnat förena yrkesarbete med föräldraskap och därmed fått ett ekonomiskt oberoende och för samhället som helhet som har fått obetalda arbetstimmar omvandlade till betalda. Alltså tillväxt i både mental och kapital bemärkelse.

Förskolan är början på det livslånga lärandet och övergår i allt mer integrerad form i skolan. På samma sätt som skolan är avgiftsfri ska naturligtvis också förskolan vara det. Utredningar visar att samhället i längden gör ekonomiska vinster på att satsa på föräldrastöd, barnomsorg och skola, särskilt i socialt utsatta miljöer. Mindre barngrupper och ökad lärartäthet är nödvändiga investeringar.

Arbetstiden har inte ändrats på trettio år. Snarare är det tvärtom. Konkurrensen hårdnar och vill man vara säker så ska man helst jobba över. Till 40-timmarsveckan ska läggas långa restider och en växande egenadministration där vi förväntas vara ständigt surfande på nätet för att hitta bästa abonnemang för tele, bästa gymnasiet för tonåringen, bästa vårdhem för gamla mamma och bästa pensionsplacering för oss själva. Vi måste återerövra balansen mellan arbete och fri tid. Samhället behöver fler arbetade (betalda) timmar men vi kan både dela bättre och utveckla mer. Det är varken mänskligt eller samhällsekonomiskt klokt att låta en krympande andel arbeta för mycket och en växande andel stå utanför. Sextimmarsdagen, förlagd friare, är en helt nödvändig reform. För alla.

Slutligen lönen. Hur lönar vi det arbete som görs och på vilka grunder? Senaste rapporten om lönegapet mellan kvinnor och män kom från civilingenjörerna där ingångslönen var drygt 1500 kronor lägre för kvinnor. Mellan verkstaden och vården skiljer det runt 3.500 kronor i månaden. Fortfarande är det könsrollerna om styr lönen. Kvinnor förväntas vara mindre på jobbet (föräldraskapet) och kvinnors arbete ses som mindre värt. Därför är den individualiserade föräldraförsäkringen ett viktigt verktyg för att nå det självklara målet rättvisa löner.

Låt oss en gång för alla lägga gamla dammiga och begränsande könsroller bakom oss. Vi måste våga vara visionärer. Det är dags att befria barnen både från martyrliknande mödrar och frånvarande fäder.

Gudrun Schyman
Lotten Sunna

Styrelseledamöter Feministiskt initiativ