Vårt gemensamma ansvar

Omgivningen har ett ansvar för att två unga kvinnor blev våldtagna i Bjästa. För att arbeta mot våldtäkter måste vi gemensamt arbeta mot kvinnors underordning i samhället, skriver Roya Hakimnia.

”Normala tjejer går inte hem med okända killar.” ”Normala tjejer går inte hem med tio araber”, och ”normala tjejer gör inte som ”borderlinetjejer” – de utsätter sig inte för risken att våldtas”. Fem vita män (av sex närvarande) tar ton i en mindre föreläsningssal, det är en specialkurs i psykiatri och vi talar om personlighetsstörningen borderline och tar upp ett patientfall. 

Denna patient har blivit utsatt för gruppvåldtäkt. På något sätt kommer det att handla om hennes skuld i det hela. I min klass på läkarlinjen går det mestadels vita människor från medelklass till överklass. Arbetarklassbakgrund finns bara till åtta procent. Jag tar upp detta för att påpeka att en unken kvinnosyn, som blir extra tydlig vid våldtäkt, finns överallt i samhället. 
Den synen har inget med stad, klass eller etnicitet att göra. Och kunskaperna om våldtäkt och därmed om samhället och makt, är väldigt låga i det jämställda Sverige.

Därför hamnade Sverige i en kollektiv chock efter reportaget om Bjästa i Uppdrag Granskning förra veckan, när programmet visade det vi borde veta och det vi borde ha engagerat oss emot för länge sedan: en unken hederskultur där en hel skola, ett helt samhälle vänder sig emot en kvinna, Linnea, som har blivit utsatt för sexualiserat våld. 

De svåra orden könsmaktsordning, patriarkat eller genusordning – vad du än vill kalla det – fick Linnea uppleva med sin kropp och själ. Sexism är inget abstrakt utan något konkret som tar en av sina yttersta former i det vi såg drabba Linnea i reportaget. Gärningsmannen och den äldre klasskamraten Oscar erkände och insåg att han gjort fel, men övriga och många vuxna, där ibland hans mamma, var övertygade om att han inte gjort fel. Så våldtog han en annan flicka, barndomsvännen Jennifer. Det visar tydligt att omgivningen har ett stort ansvar, och omgivningen är du och jag. 

Motreaktionerna kom snabbt efter programmet. Grupper på Facebook med närmare 100 000 medlemmar skapades för att stödja Linnea och Jennifer. Detta är glädjande, men det är inte glädjande att människor, varav en överväldigande majoritet är män, nu hotar våldtäktsmannen och hans familj med våld eller till och med mordhot. Ja, de hotar hela byn Bjästa. 

Det är inte så vi arbetar mot våldtäkt och kvinnors underordning. För att ställa oss på Linneas och Jennifers sida i det långa loppet måste vi vara beredda att se våldtäkt och samhällsorättvisorna i vitögat. Ett första steg är att sluta lägga våldtäkt på ”de andra”. 
De andra är invandrade, missbrukare, psykiskt sjuka, och just nu: Bjästabor. På så sätt lyckas vi tala om våldtäkt ytligt, utan att kritisera strukturer, unkna traditionella kulturer, patriarkat, makt. 
Vi har ett gemensamt ansvar att agera efter att denna paralyserande kollektiva chock har lagt sig. För det var inte första gången (Läs Wennstams reportagebok Flickan och Skulden) ett liknande brott inträffar och kommer tyvärr inte heller att vara den sista. 

Ett sätt av många att agera mot våldtäkt är att se till att Feministiskt Initiativ prioriterar denna fråga. Under parollen ”Ett nej är ett Nej” kräver F! samtyckeslagstiftning och personalutbildning, till exempel av vårdpersonal om våldtäkt. Bjästa, Rissne, Stureplan och Kabul, våldtäkt är ett världsomspännande vapen som bara kan stoppas genom att bryta kvinnors underordning på alla samhällsplan. Vi måste engagera oss politiskt och inte agera i chockartad affekt.

Publicerad på ETC.se 2010-03-31