Det finns inget vi och dom

1 april 2010

Det blev ramaskri när Gudrun Schyman jämförde talibanernas kvinnoförtryck med svenska förhållanden. Men vad skedde egentligen i Bjästa? Där en hel bygd offrade en våldtagen kvinna för att skydda förövarens heder.

Vad handlar det om egentligen, det som sker och som skett i Bjästa? Varför upprörs så många så mycket? Vi vet att våldtäkter förekommer i vårt land. I Brås preliminära statistik för år 2009 kan man läsa att det under året anmäldes cirka 15 500 sexualbrott. Det är en ökning med tio procent jämfört med år 2008. Av de anmälda sexualbrotten svarar våldtäkter och sexuellt ofredande för merparten. Båda dessa kategorier ökade, våldtäkterna med nio procent till cirka 5 880 brott och sexuellt ofredande med fem procent till cirka 7 560 anmälda brott.

Totalt anmäldes ungefär 2 850 våldtäkter mot barn i åldern 0–17 år. I 14 procent av dessa våldtäkter var offren pojkar. De var högst representerade i åldersgruppen 0–14 år (13 procent) och lägst representerade i åldersgruppen 15–17 år (en procent). Flickorna var högst representerade i åldern 0–14 år, 54 procent, och i åldern 15–17 år, 32 procent. Bland de vuxna offren var 97 procent kvinnor och tre procent män. 

Vad vi också vet är att de flesta inte anmäler, särskilt inte om övergreppen begåtts av någon som man känner. Så är det i de flesta fallen. Alltså är mörkertalet stort. Man brukar säga att anmälda fall ska multipliceras med tre eller fyra för att siffrorna ska bli någorlunda realistiska. 5 880×3=17 640. 5 880×4=23 520. Det blir i ett grovt genomsnitt 55 våldtäkter per dag. 
Runt om i landet. 
Också i Bjästa.
 
Det som skiljer ut Bjästa
 från mängden är att den underliggande maktfråga som finns vid varje våldtäkt plötsligt blev ovanligt synlig för ovanligt många och att reaktionerna från omgivningen kom att accelerera och synliggöra maktkonflikten ytterligare.

Mediebilden av en våldtäkt eller ett sexuellt övergrepp är ofta att den sker i en mörk park och att våldtäktsmannen är en främling. Men de flesta våldtäkter sker inomhus, av en person som kvinnan känner. När mediebilden inte stämmer med verkligheten kan det vara svårt att definiera vad det är som man varit med om. Många kvinnor känner skuld och skam och letar efter förklaringar i det egna beteendet. ”Jag skulle inte ha gjort si eller så, inte haft på mig den där korta kjolen, inte sagt de där provocerande orden, inte druckit de där sista glasen.” Kvinnor vet som regel hur de genuskontrakterade könsrollerna ska spelas. Vi vet att det i grunden fortfarande finns en föreställning om mäns sexualitet som okontrollerbar och alltså något som jag som kvinna måste ta ansvar för, genom att inte uppträda provocerande eller ”fel” (mot normen) på något sätt. Har jag som kvinna inte klarat av att hålla undan för mannens driftsstyrda sexuella utlevelse är det mitt eget fel.

Det är vad som signaleras genom de stereotypa könsrollsmönster som fortfarande präglar vårt samhälle och det är också det som ofta signaleras i våra rättssalar. Kvinnor frågas ut om sexdebuten, om antalet partner, om klädsel och andra vanor, på ett sätt som tydligt markerar att det egentligen var hon själv som iscensatte själva händelsen. 

I Bjästa kom också en bredare allmänhets uppfattning till uttryck. Och det visade sig att den är likadan. Det är offret som skuldbeläggs. Antingen ljuger flickan eller så är det hennes eget fel. Under den polerade ytan av politiskt korrekt jämställdhetstänkande fanns ett massivt patriarkalt tankemönster som nu kom till uttryck. Förövaren stämde inte med den ”vanliga”, mediala, bilden. Hans familj och hans vänner och hans släkt och hans lärare och prästen och många i det lilla samhället och ännu fler utanför kände sig manade att gripa in till försvar för …  Ja, vadå? Försvar för vadå? Handlar det inte om heder?

En ung kvinna ”offras”
 för att upprätthålla en ung mans (och hans familjs) heder. Släkt och vänner blir supportrar. Vem hade vågat avslöja om inte Uppdrag Granskning hade gjort det?

Det var faktiskt så att de som först kontaktade tv gjorde det för att programmet skulle handla om en pojke som blivit ”oskyldigt” dömd. Så stark var alltså viljan att rädda hans ”heder” att man vände sig till media. Att utfallet av kontakten blev ett annat har riktat ljuset mot en företeelse som många menar bara finns bland personer som är invandrade. Det handlar om det våld, hot om våld, misshandel och kränkningar som görs i namn av heder.

Mäns våld mot kvinnor omfattar alla former av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Det förekommer i alla världsdelar, i alla samhällsklasser och i alla åldersgrupper. Enligt FN:s definition är våld mot kvinnor ”varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnor, samt hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det sker i det offentliga eller i det privata livet”. 

I det fortsatta arbetet med att förhindra alla former av patriarkalt våld (mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, våld i namn av heder, homofobiskt och rasistiskt våld) hoppas jag att fler förstår att det inte finns något ”vi” och inget ”dom”. Det är samma mönster och samma norm och det kräver samma, samlade, motstånd.

Publicerad på etc.se 2010-04-01