Feminismen utmanar fackförbunden
Det finns tonvis med fakta om kvinnors underordning. Vågar ni i facket ta konsekvenserna av kunskapen, undrar Maria Hagberg och Gudrun Schyman, styrelseledamöter i Feministiskt initiativ.
Den över- och underordning som utgör den patriarkala maktordningen i samhället undantar inte fackföreningsrörelsen. Starka krafter, både i fackförbund och i politiska partier, uttrycker farhågor eller till och med motarbetar feminismen. Vilket egentligen inte är förvånande, om vi ser till historien. Liksom de politiska partierna är också fackförbunden födda ur kunskapen om och ställningstagandet kring det faktum att vi lever i ett klassamhälle och att det finns strukturella konflikter och intressemotsättningar mellan arbete och kapital. Över- medel- och underklass har olika intressen och därför också sina egna både politiska och fackliga företrädare. Den patriarkala maktordningen är formad utifrån en annan, strukturell, konflikt, den mellan gruppen män och gruppen kvinnor.
Att män har mer makt och inflytande, på samhällets samtliga områden, är en kunskap som de flesta numera erkänner och också namnger, i termer av könsmaktsordning. Den ordningen genomsyrar fortfarande våra samhällen och därmed också, naturligtvis, både politiska partier och fackförbund.
Hur de patriarkala krafterna kan verka visade sig senast när Metall, i samarbete med LO ledningen, beordrade Kommunal att dra tillbaka sina löneanspråk. Detta har skett vid flera avtalsrörelser. Kommunal som är kvinnodominerat, får krypa till korset för mansdominerade fackförbund och privat-ägda intressen. Det finns en tydlig över- och underordning på arbetsmarknaden, där den av män dominerande produktionen tillmäts betydligt större värde än den av kvinnor dominerade reproduktiva sektorn (vård, omsorg, utbildning, kultur, etc.).
I debatten om könsorättvisorna på arbetsmarknaden kan man ibland höra att kvinnors låga löner beror på att kvinnor väljer ”fel” yrken, det vill säga låglöneyrken och/eller att det beror på att den offentliga sektorn inte har avreglerats, vilket innebär att kvinnor inte har tillräckligt många arbetsgivare att välja på. I SCB:s nyligen publicerade redovisning av löner säger man att det är yrkesvalet som avgör löneskillnaden. Det beror alltså inte på om du har en privat eller en offentlig arbetsgivare. Lönerna följer könsmaktordningen, rätt igenom alla yrkeskategorier. Diskrimineringen finns i alla lönelägen och oavsett ägandeform. Där kvinnor är i majoritet är lönerna låga, oavsett om det gäller offentlig vård och omsorg eller om det gäller dagligvaruhandel och industri. En del yrken ”vandrar”. Läraryrket är ett bra exempel: från manligt dominerat statusjobb till kvinnodominerat lågstatusjobb. Det yrke som nu har påbörjat vandringen från hög till lågstatus är prästyrket. Många kvinnor läser teologi och ju fler av dem som blir präster desto större är risken att arbetet förlorar status och tappar i löneutveckling. Många är medvetna om att det är så, men få vill eller vågar tala om varför.
Kvinnor väljer alltså inte fel jobb. Fakta är att när kvinnor bryter ny mark och går in på nya områden, går status och löneutveckling ut. Det är alltså inte arbetet i sig som värderas utan det är vem som gör det, som lägger grunden för lönen. Lön efter kön, enkelt uttryckt. Arbetsmarknadens parter har här ett mycket stort ansvar. Vi har lagstiftning som förbjuder lönediskriminering men lagparagrafer är tydligen inte tillräckligt för att tämja fördomar och unket patriarkalt tänkande. Flera fackförbund har aviserat att de ska ta krafttag för att komma tillrätta med den diskriminerande lönesättningen och vi hoppas mycket på deras arbete. Arbetsgivarnas engagemang har vi inte sett mycket av, mer än de årligt återkommande alster av förnekelse som regelbundet presenteras i pressen.
Det vi vet är att många fortfarande agerar i strid med lagen. Unga kvinnor får fortfarande frågor om de ska skaffa barn och bortsorteras eller sägs upp när de blir gravida. Eftersom detta har ökat kommer nu skärpt lagstiftning, vilket är bra, men otroligt upprörande att behöva ta till i det officiellt så jämställda Sverige. Unga män som vill ta ut föräldraförsäkring mobbas på många arbetsplatser, ofta av andra män, ibland också av kvinnor och inte sällan av arbetsgivaren. Vill de ta ut en längre del av föräldraförsäkringen drabbas de ibland på samma sätt som kvinnor – de räknas in i gruppen mindre attraktiva, med åtföljande minskade karriärmöjlighet.
Vi har en könssegregerad arbetsmarknad, och den gäller åt båda hållen. Den grundar sig just i de könsstereotypa föreställningar som så tydligt talar om vad vi skall arbeta med. Könsroller som vi formas in i redan som barn. Här har förskola, skola och familj ett stort ansvar för att förändra och där pågår också det mesta nytänkandet. Men på arbetsmarknaden är det trögt och inte sällan sätter både partier och fackförbund käppar i hjulet. Det finns ett motstånd som yttrar sig i direkt avståndstagande till radikala reformer som exempelvis föräldraförsäkringen och i ett krampaktigt kvarhållande av könsstereotypa föreställningar när det gäller föräldraansvar. Man vill eller vågar inte gå till grunden med problemen. Man värjer sig mot att tala i termer av makt och könsmaktsordning. Man försöker göra lönefrågan till en fråga om teknik, fast det handlar om politik, och man försöker göra föräldraansvaret till en fråga om ekonomi, trots att det handlar om ideologi och värderingar.
Att göra en feministisk analys innebär att ta kvinnors liv, erfarenheter och ekonomi som utgångspunkt. Det finns idag tonvis med tabeller som visar hur kvinnor förlorar i förhållande till män och vilka ekonomiska konsekvenser det får. Låga löner, ofrivilliga deltider och otrygga anställningar ger låga ersättningar i trygghetsystemen (a-kassa, sjukförsäkring, rehabiliteringsersättning, etc.) och ger i slutändan en låg pension. Underordningen finns från vaggan till graven. Att detta mönster är ett fundament i våra samhällen vet vi också. Det har stått stadigt i flera tusen år och samverkar raffinerat med andra makt- och diskrimineringsordningar såsom klass, etnicitet, sexuell läggning och funktionshinder. Den patriarkala maktordningen har hittills överlevt varje politisk revolution, varje ekonomiskt system, i princip varit levande i varje form av samhällsbygge, kraftfullt understött av olika sorters religiös och politisk fanatism och fundamentalism. Frågan är allt igenom global. Patriarkatets styrka har varit dess osynlighet. Vi har fostrats in i samma mönster och samma norm så länge och på så subtila sätt att de flesta av oss förväntas uppfatta tingens ordning som naturligt. Omöjligt att ifrågasätta. Provocerande att påpeka. Det har fungerat länge men inte längre.
Idag är vi tillräckligt många som har mycket kunskaper och kommunikation till vårt förfogande. Feminismen sätter ljuset på könsorättvisorna och synliggör vad det handlar om: makt. När det är sagt är det också självklart att vi ska använda alla de demokratiska institutioner som står tillbuds för att förändra. Dit hör i allra högsta grad fackföreningsrörelsen. Förutsatt att man vill och vågar ta konsekvenserna av kunskapen.
Maria Hagberg
Gudrun Schyman
Styrelseledamöter i Feministiskt initaitiv
Publicerad i TCO-tidningen