Kommentar med anledning av att Tiina Rosenberg lämnat F!:s styrelse

Tiina Rosenberg har lämnat F!:s styrelse av personliga skäl. Priset blev för högt. Hennes familj och hennes arbete har blivit lidande på ett sätt som gjorde situationen omöjlig. Vi har full respekt för hennes beslut och vet att hon är kvar som medlem i F!, säkert också som aktiv sådan, när läget har blivit lite lugnare.

Turbulensen kring F! har visat på att feminismen ifrågasätts som aldrig förr. Genusforskningen har ifrågasatts länge. Först Anna Wahl på Handelshögskolan, sedan Eva Lundgren på Uppsala Universitet och nu Tiina Rosenberg på Stockholms Universitet. Samtliga till förment vetenskapligt granskande, men i själva verket starkt politiserade artiklar har kommit från tankesmedjan Timbro med närstående. I våras kom turerna kring och efter de insinuanta och faktabefriade dokumentär-
filmerna om ROKS, där hela jourrörelsen utmålas som en samling hysteriska kvinnor som tror på konspiratoriska pedofila nätverk som skär ut foster ur kvinnors kroppar. Inget enskilt tv-inslag har fått så många anmälningar till Granskningsnämnden. Trots att dessa ingalunda är behandlade eller avgjorda fick samma dokumentärfilm (nyligen) pris för sitt ”nyskapande” inom sektorn dokumentärfilm. Utdelare av priset är ingen mindre än regeringens kulturminister, Leif Pagrotsky.

Leif Pagrotsky företräder en regering som styrs av ett parti som enligt sitt partiprogram är feministiskt. Partiet har en politik som bygger på en förståelse av att samhället bärs upp av en könsmaktsordning som präglar samhällets alla områden och följer oss som individer från vaggan till graven. Samma parti har i sitt regeringsinnehav framhävt att politiken måste utvecklas i mer feministiskt riktning och att kunskapen om det patriarkala maktordningen, och viljan att upphäva den, måste genomsyra varje politikområde. Regeringens ministrar har under det halvår som den feministiska debatten blivit alltmer fientlig, varit tvärtysta.

När man nu kan läsa i Svenska Dagbladet krav på stopplag för genusvetenskapen på universiteten och beskrivningar av feminismen som ett gift som sprider sig i samhällskroppen så är det fortfarande tvärtyst från regeringen. Varken utbildningsministern, samme Pagrotsky, eller jämställdhets-
ministern, Jens Orback, säger ett ord till försvar för bildningen.

Feminismen har plötsligt blivit något som ska förpassas ut ur universiteten och helst också ut ur politiken. Så här lät det i partiledardebatten i riksdagen igår, när Lars Leijonborg, (fp), talade; ”Radikalfeministerna, som vill ha könskrig och kvotera bort allt vad individuell valfrihet heter, har skadat kampen för jämställdhet. /…../ Att en del medlemmar i Feministiskt initiativ har tokiga åsikter är inget skäl att slå av på takten i jämställdhetsarbetet. Det är inte Sveriges lågbetalda stressade kvinnor som ska betala priset för radikalfeminismens stolligheter.” Lars Leijonborg sade vad vi kan läsa i många tidningar nu, både på nyhetsplats och på debatt- och insändarsidor, nämligen att det är feministerna som är felet!

Och egentligen har de väl rätt – allihop. Vi är ju alla så rörande överens om hur det ser ut, att kvinnor diskrimineras, att kvinnor har otrygga arbeten med otillräcklig arbetstid och otillräckliga löner, att sexismen breder ut sig och att mäns våld mot kvinnor ökar. Vi är ju alla så överens om det och så kommer feministerna där och säger att de vill göra något åt det. Att de=vi=F! t.o.m. ser konflikterna som den patriarkala maktordningen skapar som grund för politisk organisering. Vi spräcker samförståndet och vi spräcker myten. Vi visar att den så omhuldade myten om Sverige som det land där det redan är klart, är falsk och vi visar att den feministiska fernissan är tunn, inte minst i regeringspartiet.

Vi stör, vi är för mycket. Och vad händer då. Jo alla som med läpparnas bekännelse sagt att det är bra med jämställdhet börjar nu tycka att det har gått för långt.
Jämställdhet är bra – men det får inte gå till överdrift! och när ytan/myten börjar krackelera så visar sig snart att strax under puttrar både kvinnohat och homofobi.

Flera kvinnor som engagerat sig i F! har på olika sätt fått känna på det. Utlovade arbeten har frusit inne, någon har varit tvungen att säga upp sig, någon har fått jobberbjudanden kopplat till ultimatum, någon har blivit trakasserad av försäkringskassan, någon har blivit sedd som olämplig i representativa sammanhang, osv. Listan kan göras lång och vi dokumenterar allt för allt ska fram, när det är dags för det. Vi förstår att man inte utmanar den patriarkala makten hur som helst, utan att det skulle bli ett just herrans liv. Men vi trodde motståndet skulle vara politiskt i den bemärkelsen att debatten skulle handla om de krav vi reser. Men så har det inte varit. Inte alls. Kritiken och debatten har i stället handlat om personer och om sexualitet. Till skillnad från hur Junilistans gubbröra har tagit emot. Vi inte sett några klippdockor med löskuk på Nils Lundgren men väl klippdockor med lösbröst på både Sofia, Tiina och Gudrun.

Det är skillnad på män och kvinnor. Det visste vi ju. Det är därför vi finns. Men att det fanns så mycket kvar i samhället av unket kvinnohat och rädsla för homosexualitet, det trodde faktiskt inte vi. Kanske vi också har gått på myten om det jämställda och toleranta Sverige. I alla fall ser vi klarare nu. Både att motståndet är större än vi trodde och att nödvändigheten av F! är större än vad vi trodde.

Det bästa vi nu kan göra, i solidaritet med varandra och alla kvinnor som dagligen utsätts för diskriminering och trakasserier är att inte ge upp utan oförtröttligt fortsätta det feministiska arbetet – ännu mer!

Devrim, Gudrun och Sofia, talespersoner för F!