Fem feminister: 4. Barbara Smith
Feministiskt initiativ slog på kongressen i februari 2009 fast att en intersektionell feminism bör vara utgångspunkten för politiken, bland annat genom att behålla ett stycke om intersektionalitet högst upp i inledningen till Fi:s politikdokument. Det innebär att Fi tar ställning för en analys av makt och ojämlikhet där heteronormativitet och rasism är centrala i upprätthållandet av ojämlikheter mellan kvinnor och män. En konsekvens av den analysen blir att feminismen måste bekämpa såväl rasism som heteronormativitet för att kunna åstadkomma förändring.
Barbara Smith skrev redan 1979 om varför antirasism måste vara en central del av den feministiska kampen. Hon menar att anledningen till varför rasism är en fråga för feminismen ligger i själva definitionen av feminism: Feminism är den politiska teorin och praktiken som syftar till att frigöra alla kvinnor; icke-vita kvinnor, arbetarklasskvinnor, fattiga kvinnor, kvinnor med funktionsnedsättningar, lesbiska kvinnor, gamla kvinnor – liksom vita, ekonomiskt privilegierade, heterosexuella kvinnor. En feministisk vision som inte har befrielsen av alla kvinnor som mål kan inte kallas feminism, enligt Barbara Smith.
Barbara Smith föddes 1946 i USA och har sedan början av 1970-talet varit aktiv som litteraturkritiker, lärare, föreläsare, författare och forskare. 1975 organiserade hon medlemmar ur den amerikanska svarta feministiska organisationen National Black Feminist Organization (NBFO), vilket resulterade i The Combahee River Collective Statement, ett manifest som tog på allvar de levda erfarenheterna av svarta kvinnor i USA. Det betonade samverkan mellan ras-, genus, heterosexistiskt- och klassförtryck så som det tog sig uttryck i svarta och andra icke-vita kvinnors liv. De arbetade praktiskt med frågor kring reproduktiva rättigheter, våldtäkt, fängelser, tvångssterilisering, våld mot kvinnor, sjukvård, och rasism inom den vita kvinnorörelsen. Barbara Smith skrev om den ovilja och motvilja hos många vita kvinnor i feministiska sammanhang att tala om frågor om rasism. Hon skrev också om de förändringar hon sett i hur alltfler vita kvinnor börjat ta ansvar för sin rasism genom att starta studiecirklar och medvetandehöjande grupper kring rasism och vithet.
Enligt Barbara Smith måste vita kvinnor förstå att de inte arbetar mot rasism för att göra någon annan en tjänst, för att förbättra situationen för invandrade kvinnor t.ex. Vita kvinnor måste själva se och förstå hur rasism påverkar och förminskar deras egna liv som vita kvinnor. Innan vita kvinnor har förstått detta, kommer inga större förändringar att kunna äga rum, enligt Barbara Smith. Hon säger: “It’s not white women’s fault that they have been raised for the most part, not knowing how to talk to Black women, not knowing how to look us in the eye and laugh with us. Racism and racist behavior is our white patriarchal legacy.” Rasism är del av patriarkatet, men vad vita kvinnor kan ställas till svars för är när de inte gör några seriösa ansträngningar för att förändra strukturer som gör dem medskyldiga till förtrycket av icke-vita kvinnor.
Barbara Smith visade på kopplingarna mellan den lesbiska feministiska rörelsen och den antirasistiska rörelsen, bland annat genom att peka på det antirasistiska arbete som görs av många lesbiska feminister. Smith trodde på breda koalitioner mot alla former av förtryck: “What I really feel is radical is trying to make coalitions with people who are different from you. I feel it is radical to be dealing with race and sex and class and sexual identity all at one time. I think that is really radical because it has never been done before.”
Källa: “Racism and Women’s studies” (1979) av Barabara Smith ur antologin All the Women Are White, All the Blacks are Men, But some of Us Brave (1982)
Kristin Tran
Fem feminister
Del 1: Trinth T. Minh-ha
Del 2: Gisèle Halimi
Del 3: Dolores Cacuango
Del 4: Barbara Smith