Påskens offerlamm

Fi:s styrelsemedlem Jan Magnusson skriver om påsk och synd.

Jesus dog för våra synder. Jag har inte syndat. Åtminstone inte så att någon behöver dö för den sakens skull. Fast en religiöst övertygad människa skulle förstås säga att vi alla är behäftade med arvssynd. Någon gjorde något i tidernas begynnelse som vi alla måste sona. I den patriarkala ordning som är vår kulturs var det förstås en kvinna som syndade. Fan tro’t.

Adam och Eva levde lyckliga i Paradiset tills Eva frestade Adam med kunskapens äpple. Och se världen stod fram för dem som den var i all sin fysiska skröplighet. En välsignad och upplysande handling kan man tycka, men inte så i den kristna traditionen.

Den Augsburgska bekännelsen uttrycker det på följande sätt: ”Alla människor (efter Adams fall), som föds på naturligt sätt, föds med synd, det vill säga, är från födelsen utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Honom samt med ond begärelse, och denna sjukdom, detta ärvda lyte, är verkligen synd, som medför fördömelse och även nu bringar evig död.” (Bibelfrågan.com)

Sensmoralen blir att kunskapen är något syndigt. Och att den är kvinnlig. Och att den är ond. Bibelns berättelser genomsyrar vår kultur. Jag tror inte på någon arvssynd eller på att Jesus har funnits. Och definitivt inte att någon har dött för mina synder. Jag tar ansvar för mitt liv och mina handlingar – ingen annan kan göra det.

I den judiska traditionen offrades ett lamm till påsk – pesach. I den kristna traditionen har lammet blivit människa – Jesus, som dör en gång för alla. Denna manliga tradition, som skyller all ondska på kvinnan och låter godheten representeras av en man är djupt kränkande för varje tänkande människa.

Att behöva ta hänsyn till sagor och myter i vardagslivet hör inte tjugohundratalet till. Vi bör rationellt fatta beslut i samråd med varandra och inte tvingas till underkastelse under ord som formades för flera tusen år sedan i en patriarkal ordning som inte tålde motsägelse.

Att kvinnor skall tiga i församlingen, att menstruationen gör kvinnan oren, att kvinnan skall vara mannen underordnad och lyda honom – allt detta och mer därtill har vi frigjort oss från och det har frigjort oss alla – män som kvinnor. Så har samhället utvecklats i jämlik riktning. Vi lever i vårt samhälle efter överenskommelser gjorda i samförstånd och stadfästa i lag när så behövs. Vi tar ingen extra hänsyn till religiösa fundamentalister – men vi lyssnar förstås på alla människor.

Denna påsk har, trots våra samhälleliga framsteg i de mellanmänskliga relationerna, skymningen åter sänkts över vår gemensamma jord. Förenta Nationerna har antagit en resolution, som tvingar alla medlemsstater att ta särskild hänsyn till religiösa övertygelser. Enligt FN:s människorättsråd skall religionskritik betraktas som ett brott.

Vi kan alltså inte längre kritisera dessa förmedeltida relationer mellan människor, som kommer till uttryck i de religiösa texterna! Många har reagerat på denna omänskliga människorättsresolution.

Behöver vi bry oss om detta? Ja, självklart.

Mänskliga rättigheter är inte något en gång för alla givna. Och de finns inte i någon metafysisk idévärld bevarade för evigheten. De måste framkämpas varje dag. Varje tid på dagen måste vi alla kämpa för vår rätt att få uttrycka oss i kärlek till våra medmänniskor – och bekämpa ensidigt tänkande och fanatism.

Vi inom Feministiskt initiativ kräver kvinnors oförvitliga rätt till deltagande i samhällslivet på lika villkor med männen, vi understryker lesbiskas och bögars rätt till samkönade äktenskap och ett fredat liv, vi kämpar för funktionshindrades rätt till våra gemensamma offentliga platser och vi vill avskaffa de löne- och klassorättvisor som uppstår ur ohejdade ledares girighet.

En daglig kamp för allas rätt till ett anständigt liv.

I denna kamp behöver ingen dö. Det krävs bara ett förnuftigt tänkande. Och ingen behöver känna sig syndig, ty vi är alla underbara människor som bygger upp varandra med kärlek – och då finns ingen synd.

Glad Påsk!

Jan Magnusson