Kvinnor som konjunkturens dragspel

De två politiska blocken i svensk politik har samma uppfattning när det gäller kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden. När jobben blir färre plockas de gamla lösningarna fram i nya förpackningar. Kvinnor är konjunkturens dragspel, skriver Kicki Borhammar och Gudrun Schyman i Feministiskt initiativ.

Regering och opposition verkar vara överens. Igen. Trots de traditionella ordkrigen avslöjar de med sina förslag för arbetsmarknaden åter igen hur värderingen i grunden är den samma. Åtgärdernas inriktning åskådliggör, med nästan dramatisk tydlighet, hur den svenska jämställdhetspolitiken, trots framgångar på många områden, inte förmått rubba den grundläggande maktordningen. Åter igen blottläggs arbetsmarknadens könsstrukturer, men framförallt avslöjar förslagen hur dessa strukturer omhuldas och närs av enskilda personer och partier. När det kommer till kritan sticker den patriarkala normen alltid upp näsan och gör det lika självklart för både höger och vänster i svensk politik att behandla kvinnor som ett komplement – en reserv, som kan formas och ”pytsas in” där makten behöver den. Som en form av konjunkturdragspel ska vi in och ut och fram och tillbaka på arbetsmarknaden. Tangenterna ska spela efter det rådande politiska partituret. Ett steg till höger, ett steg till vänster. Vi står still.

Som vanligt kamoufleras attacken mot kvinnors villkor med de olika beteckningar som är nödvändiga för att betona de motsättningar rörande intresse- och klassperspektiv som råder mellan blocken. Men bakom de semantiska övningarna döljer sig den urgamla normen kring ”försörjare” och ”försörjd”, reserv och ordinarie. Historiskt har normen tagit sig olika uttryck, men oftast präglats av kvinnans tillfälliga och komplementära deltagande: Hemmafrun som vid sidan om hushållet tvingades ”dölja” sitt förvärvsarbete genom att tvätta, städa och serva när lokalerna släckts ned och de ordinarie gått hem, kvinnan som drog på sig overallen när den manliga arbetskraften tröt eller sysslade med annat, hon som fyllde deltidsluckorna eller ryckte in när kraven på flexibilitet rubbade de givna ramarna. Alltid reserv, aldrig ordinarie. För att systemet skulle fungera gnisselfritt fick kvinnorna själva ta ansvaret för att bemanna vård och omsorg och arbetsgivarna snarare uppmuntrades än förhindrades att skapa speciellt ”kvinnliga” arbetsområden med speciella arbetsvillkor. I praktiken betyder det att både offentliga och privata arbetsgivare i decennier kunnat utforma ”jobb efter kön”, dvs använda själva konstruktionen av arbete som ett medel för att segregera kvinnor och män till olika typer av arbetsuppgifter, lönenivåer och grad av inflytande.

Och nu är vi där igen. Trots att ”reservarbetskraften” för länge sedan sprängt ramarna och finns överallt på arbetsmarknaden, plockas de gamla lösningarna fram i nya förpackningar. Till och med den föråldrade modellen med mannen som ”reser iväg” på jobb för familjens försörjning, medan kvinnan sköter allt där hemma, förvandlas i oppositionens vokabulär till en nydanande lösning på arbetslöshetsproblematiken. Utan att rodna föreslås dessutom att hon, den hemmavarande, i god 50-talsanda drygar ut
hushållskassan, när det passar familjen, med hjälp av de nya låglönejobb som ska skapas, bland annat i andras hem. Allt för att inte bli synlig i någon form av statistik. Inte på många decennier har det skickats tydligare signaler till arbetsgivarna om att konstruera komplementära tjänster för kvinnor.

Lika självklart tycks det vara för regeringen att vända blicken mot kvinnorna när nya ”lösningar” ska tas fram. De så kallade plusjobben ska skapas just inom den sektor där nästan enbart kvinnor befinner sig och jobben ska vara av det slaget att alla kvinnor förväntas klara av dem: läsa för gamla, pyssla och vårda eller vara någon slags rastvakter i skolan. ”Plusjobbarnas” eventuella lämplighet för arbetsuppgifterna beaktas lika litet som den så viktiga frågan om hur de arbetssökandes kompetens bäst kan komma till sin rätt. Vad kvinnor vill, och har utbildat sig för, blir underordnat när regeringen behöver verktyg för att frisera arbetslöshetssiffrorna. Förutom att öppet nedvärdera det arbete som utförs inom vård och omsorg, negligeras totalt det faktum att fler inom ”den ekonomiskt pressade sektorn” kan frestas till samma bedömning av kompetensbehovet som regeringen och att plusjobben därmed blir ett hot mot många kvinnors möjlighet till heltidsarbeten och löneutveckling.

Förslagen visar också att de etablerade partiernas bild av kvinnors och mäns liv väsentligt skiljer sig från den verklighet de flesta av oss lever i. Att kvinnor förvärvsarbetar för att de måste och vill, tillåts inte göra avtryck i politiken så länge normen är underförstådd och absolut inte diskuteras offentligt. Att den ändå alltid finns där, som ett rostangripet, men ännu bärande, chassi, visar sig inom snart sagt alla politikområden, men kanske tydligast i den aktuella debatten kring föräldraförsäkringen. Genom att envist vägra införa en individualisering av försäkringen, markerar politikerna tydligt sin ovilja att skapa lika villkor för båda könen på arbetsmarknaden. Istället för att utgå från arbete och föräldraskap som en helhet i varje människas liv och hörsamma kraven på ett jämställt föräldraskap, betonas vikten av det ”fria valet” att välja traditionellt. Allt för att inte rubba den traditionella styrningen av det obetalda och betalda arbetet.

De nya förslagen från regering och opposition är ett färskt bevis på hur villkoren för dagens jämställdhetsarbete dikteras av det politiska etablissemangets gemensamma patriarkala norm. Samtidigt avslöjar de hur förlegade uppfattningar om kvinnor och män står i vägen för rationella och demokratiskt motiverade förändringar. Genom att blunda för verkligheten och fortsätta införa åtgärder som reducerar kvinnan till en reserv, en tillfällig inhoppare på mannens arbetsmarknad, förvägras kvinnor den demokratiska rätten att använda sin kunskap, kompetens och kreativitet i
arbetslivet. Det kan vi inte längre acceptera.

Kicki Borhammar, medlem i F!
Gudrun Schyman, medlem i F!

Publicerad i Sydsvenska 17 oktobre 2005
sydsvenskan.se