Feminism minskar fattigdom

17 oktober 2008

Den 17 oktober är den internationella dagen för utrotande av fattigdom i världen. FN:s melleniemål från år 2000 talar om att den extrema fattigdomen ska vara utrotad till år 2015 .

Fattigdom handlar inte bara om bristen på pengar, mat och bostad utan också om bristen på självbestämmande och bristen på möjligheten att påverka. Rätten att bestämma över sitt eget liv är grundläggande för alla.

En stor del av världens kvinnor lever i fattigdom. Många har inte tillgång till utbildning, hälso- och sjukvård, saknar möjligheter att försörja sig och står utan trygghet och säkerhet i det samhälle och i den familj de lever. Kvinnor saknar valmöjligheter, makt och materiella resurser. Könsdiskrimineringen är en av de största orsakerna till fattigdom i en värld där den globala situationen är att 99 procent av världens samlade förmögenheter ägs av män och 90 procent av inkomsterna tillfaller män. Varje år dör fler kvinnor av mäns våld i hemmet än antalet människor som dör i väpnade konflikter. För unga kvinnor är risken att smittas av HIV tre gånger större än för unga män. I världens parlament är 85 procent män.

Traditionella könsroller står i vägen för samhällelig utveckling och stänger ute kvinnor från vitala områden, just på grund av deras kön. Insikten om att det är så är en nödvändig kunskap i arbetet med att bekämpa fattigdomen. Vi måste förstå att det ser olika ut och hur det ser olika ut mellan gruppen kvinnor och gruppen män. Kvinnor definierar fattigdom på ett annat sätt än män. För män handlar fattigdom om en kränkning av den egna personen, jag:et. För kvinnor handlar det om att inte han mat till barnen, vi:et Det här olika sätten att definiera sig i förhållande till sin situation och till omvärlden illustrerar naturligt de olika roller kvinnor och män har i de samhällen vi lever i. Det globala mönstret är att huvudansvaret för barnen, och i många fall också för de äldre, och för de sociala relationerna ligger på kvinnorna.

Eftersom bristen på makt och resurser är grunden i fattigdomen är det nödvändigt att göra en analys av maktrelationerna mellan kvinnor och män.

– Det innebär t.ex. att här i Sverige uppmärksamma att den grupp i samhället som under årtionden tillåtits ”halka efter” ekonomiskt är just ensamstående kvinnor med barn. Att stärka ekonomin i den gruppen kostar småpengar men är uppenbarligen inte politiskt intressant.

– Det innebär också att protestera mot att EU inte ser det som lika viktigt för kvinnor att ha ett arbete med en lön att leva på, som för männen. I Lissabonstrategierna är ambitionen lägre när det gäller kvinnors sysselsättning än för männen.

Det gäller också att se att konsekvensen av mansdominansen inom EU blir att nödvändiga välfärdsreformer, t.ex. reformer som ska möjliggöra för bägge föräldrarna att kombinera sitt föräldraskap med yrkesarbete, uteblir. Resultatet blir att fler och fler kvinnor avstår från att föda barn, med följden att färre ska försörja fler, allt äldre personer. Det blir kris i befolkningsfrågan och ekonomisk stagnation.

Det handlar också om att varje kvinna, världen över, måste tillerkännas och garanteras full bestämmanderätt över sin egen kropp. Varje år dör 600 000 kvinnor i samband med graviditet och förlossning. Kvinnors reproduktiva och sexuella hälsa och rättigheter är centrala för att uppnå milleniemålet. Aborträtten måste därför erkännas som en mänsklig rättighet.

I tider av global finanskris är det faktiskt på sin plats att påpeka att jämställdhet gör världen rikare!

Gudrun Schyman

Talesperson för Feministiskt initiativ