Nedslag i nya Bang
Sista inlägget från Harald Hultqvist som gästbloggat den här veckan.
Jag öppnar nya numret av Bang med en viss förväntan. Den nya chefredaktören Lawen Mohtadi har tidigare arbetat bland annat med favorittidskriften Slut, och jag hoppas att lite av uppkäftigheten, kompromisslösheten och intersektionalitetsanalysen nu ska hitta in i storasystern Bang.
Vissa förväntningar infrias i numret, men det ger trots allt ett mindre självsäkert och mera prövande intryck. Prövande kan vara bra, som när man intervjuar antifeministen Johan Lundberg och ställer några frågor som blir svårbesvarade från hans märkliga analyshorisont.
Men jag blir även provocerad av flera saker i numret. Temat är ”de intellektuella”, och redan den inledande frågan gör att jag studsar: ”Vad ska vi med de intellektuella till?”. Jag tycker frågan snarare borde formuleras: Vad ska vi med oss intellektuella till? För det finns få platser i dagens samhälle och debatt som mad samma rätt kan kalla sig intellektuella som sidorna i en högkvalitativ feministisk tidskrift.
Numret igenom upprepas detta att de där intellektuella är en kategori som man kanske har kämpat sig in i, eller också står utanför. I min uppfattning är det de som skriver i Bang och på liknande ställen som är de intellektuella, helt självklart. Men i detta nummer får vi veta att man inte är intellektuell ”på riktigt” om man varit mobbad, kommer från arbetarklassen, eller, i det mest horribla exemplet, om man är kvinna. Under den symptomatiska rubriken ”Vilka är de?” kan man läsa en lång kria från en A-kurs i idéhistoria om Diderot, Voltaire, Zola, Sartre etc, som sedan avslutas med ”Vi talar exempelvis inte om Alva Myrdal som intellektuell”. Hon klumpas ihop med andra som inte talas om som intellektuella: Maria-Pia Boëthius, Ebba Witt-Brattström, Nina Björk… Om tidigare generationer, från Hildegard av Bingen till Elin Wägner, inte ett ord. Det är en historieförfalskning och brist på verklighetsförankring som jag verkligen inte hade väntat mig i en tidskrift som Bang.
I en annan artikel klagas på att just Göran Greider alltid får representatera arbetarklassen i det offentliga samtalet. I en reflexmässig handling skakar jag fram Anneli Jordahl och Åsa Lindeborg ur rockärmen, och sedan rasar det ut hur många exempel som helst. Se detta istället för att klaga och därmed osynliggöra!
Lyckligtvis balanseras sådana texter av ett antal artiklar som tar upp just dessa och flera andra intellektuella ur historia och samtid. Och den största hedern förlänas sedan på annan plats Gertrude Stein. Hon är en av dem som får en rejäl avhyvling i ett temablock där en rad skribenter sätts att desauvera sina egna hjältar. Här, som så ofta, har alltså Stein gått varvet runt.
Tilltalet är genomgående mindre akademiskt än ofta tidigare i Bangs historia. Så till den grad att Maria Lönn kan skriva en erotisk novell som samtidigt är en bladdrande parodi på det poststrukturalistiska akademiska språket. Berättarjaget stalkar sitt offer in på toaletten på ett uteställe: ”Som en kolonial expansion lät jag min kropp penetrera rummet. Jag hade redan brutit mot och radikaliserat en social gränsmarkör; föreställningen om represetativitet.” etc. Hade det funkat i gamla Bang?
Det nya lovar gott. Kanske lite mera styrsel, men det kommer ju med tiden. Vi behöver fler intellektuella i politiken och i hela samhället, så alla Fior: iväg till bibblan eller pressbyrån och läs nya Bang!
Harald Hultqvist är publicist och bland annat intresserad av globalisering, intersektionalitet och väldigt, väldigt gamla böcker.
Övriga inlägg i serien:
Om Sarah Palin är en av grabbarna – hur blir det för kvinnorna?
Om varför Fi inte borde ställa upp i val
Nya idéer om äktenskapet rör upp himmel och jord
Våldtäkt – ett vapen som slår sönder de sociala strukturerna