Om Sarah Palin är en av grabbarna – hur blir det för kvinnorna?
Fjärde inlägget från Harald Hultqvist som gästbloggar den här veckan.
Inte minst den pågående finansiella härdsmältan – med början i USA – visar att den som bryr sig om arbetsmarknadspolitik och bostadspolitik här i landet bör hålla lite koll på det stundande valet i USA. Själv erkänner jag mig ha slarvat, men det har trots allt nått fram till mig att kvinnor på sätt och vis redan spelat en större roll i detta presidentval än i något annat.
Hillary Clinton hade chans att bli världens första kvinnliga president i USA. Även om det inte räckte hela vägen fram visar det starka stöd hon hade att en kvinnlig president inte är en fjärran utopi. Nu ser det ut som om Sarah Palin istället kanske får den chansen, för vicepresidenten är ju som bekant bara ett hjärtslag från Oval Office. Och med tanke på att John McCain är född 1936 är det väl inte omöjligt att hon skulle få ta över innan hans eventuella mandat går ut 2013.
Men låt oss hoppas att det nu inte blir så. Det kanske kan vara svårt att välja om man ska hålla på Obama eller McCain, men att Palin är på gränsen till skogstokig tycks stå utom all rimlig tvivel. Att hon är kvinna gör i detta fall inte saken bättre, snarare tvärt om. Maria-Pia Boethius förklarar delvis varför i Dagens ETC. Hon passar också på att citera en kommentator som säger att om besvikna Hillary Clinton-supporters går över till Palin vore det som att säga ”någon stal mina skor så jag tänker amputera mina ben”. Läs även Thomas Engströms fantastiska text i Fokus, där Palin jämförs med en annan tysk-österrikisk storkapitalslakej under mellankrigstiden som sedan gick och blev ohanterlig diktator…
Intressant i detta är också att se på vilket sätt de olika kandidaterna genuskodas. För att komma in i storpolitiken som kvinna är det ofta en fördel att göra sig till en av grabbarna, gärna ännu coolare och mera stoneface (Thatcher, Merkel etc.). Clinton fick kritik för att inte kunna bita ifrån när hon blev klappad på huvudet i inrikespolitiken. Hur skulle det då gå när hon blev klappad på huvudet av Putin eller Sarkozy? Palin har inga sådana problem. En kommentar på en av Economists bloggar uttryckte det som ”We already know that Palin is a fairly adroit attack dog, even when she’s wearing lipstick”.
Har man koll på just genusgörande kan man som Susan Faludi hävda att USA kanske visst får en kvinnlig president, nämligen – Barack Obama. Hon sätter fingret på att Obama är normbrytande i amerikansk politik på fler sätt än de rent uppenbara. Så kallas han också för ”sissy boy” och jämförs i hånande reklamfilmer med hyperfeminina kändisblondiner. Faludis bok om amerikansk machokultur och antifeminism efter 11 september ligger högt på läslistan.
Men bakom dessa politiska superstjärnor och kulturstudieanalysvänliga berättelser skymtar något större, men som ges försvinnande liten plats i svenska media. I alla de spaltkilometer som redan skrivits om både valet och finanskrisen i USA så hittar man nästan ingenting om de vanliga amerikanska kvinnornas situation. Inte om medelklassens hemmafruar, inte om migrantfamiljernas ensamförsörjare, inte om några tonårsdöttrar (utom Sarah Palins). Vad gör de i denna situation? Hur påverkar krisen deras liv? Hur tänker de rösta, eller varför inte?
Just nu pågår debatten mellan vicepresidentskandidaterna på andra sidan Atlanten. Jag tvivlar på att det sägs särskilt mycket om kvinnornas situation. Och om det nu sägs, så tvivlar jag på att vi får några rapporter om det på denna sida Atlanten…
Harald Hultqvist är publicist och bland annat intresserad av globalisering, intersektionalitet och väldigt, väldigt gamla böcker.
Övriga inlägg i serien:
Nedslag i nya Bang
Om varför Fi inte borde ställa upp i val
Nya idéer om äktenskapet rör upp himmel och jord
Våldtäkt – ett vapen som slår sönder de sociala strukturerna