Om varför Fi inte borde ställa upp i val
Tredje inlägget från Harald Hultqvist som gästbloggar den här veckan.
I Dagens Arena skrev Victor Bernhardtz tidigare i september en krönika som handlade om Miljöpartiet och feminismen. Peter Eriksson fick godkänt, men gräsrötterna och Maria Wetterstrand fick underkänt. Nu har Wetterstrand svarat, och hennes svar är intressant ur flera aspekter.
Delvis är det en avbön och ett löfte om bot och bättring. Miljöpartiet har exempelvis varit dåligt på frågor kring vardagsfeminism, det ska det bli ändring på. Men hon pekar också på ett antal områden och ställningstaganden där Miljöpartiet varit föregångare. Bland annat är miljöpartiet ”ensamma med en ledarskapsmodell som utmanar den patriarkala partiledarrollen”.
Uppenbarligen ser hon Fi som helt ute ur leken, men bortsett från detta har hon rätt. Miljöpartiet är ett parti som ofta står på fast feministisk grund i sitt beslutfattande. Att de är blocköverskridande och övertygade ekoförsvarare gör inte saken sämre. I mycket, om än inte i allt, är nog miljöpartiet det parti som Fi skulle kunna bli på lite sikt.
Detta leder mig till mitt egentliga argument för dagen; jag anser nämligen inte att Fi bör ställa upp i politiska val.
Orsakerna är flera, men i grunden handlar det naturligtvis om vad som är bäst för feminismen och därmed mänskligheten. Fi är bara ett verktyg. Ett viktigt verktyg, men inget självändamål. Det vore bättre om Fi idag koncentrerade sig på ett brett folkbildningsarbete och stenhård lobbyverksamhet. Jag är väl medveten om att detta redan pågår, men de parlamentariska anspråken riskerar att torpedera det arbetet på flera sätt.
I tidigare valarbete, och inför det stundande EU-valet, investeras väldigt stora delar av Fi:s resurser. Jag tänker inte främst på pengar, utan på något värdefullare: medlemmarnas tid och engagemang. Detta engagemang skulle kunna användas bättre, exempelvis till kampanjer kring konkreta lokala frågor eller bred studiecirkelverksamhet kring genusfrågor och feminism. Tänk studieförbund, aktivistorganisation och tankesmedja, istället för parti i yttersta marginalen.
En annan enorm fördel vore att om den parlamentariska sidan av saken släpptes, så skulle Fi kunna fungera som mötesplats för redan aktiva politiker på alla nivåer. Gemensamma lösningar på genusrelaterade problem skulle kunna diskuteras fram av folkpartister, socialdemokrater och miljöpartister, på kommunal- och riksdagsnivå, utan att någon av dem kände sig vara på minerad mark.
Jag tror att den kunskap och det engagemang som finns inom Fi på detta sätt skulle göra bättre nytta. Om Fi på ett trovärdigt sätt tog avstånd från den direkta partipolitiken, skulle organisationen kunna göra så mycket mer, både inom partipolitiken och inom all annan politik.
Harald Hultqvist är publicist och bland annat intresserad av globalisering, intersektionalitet och väldigt, väldigt gamla böcker.
Övriga inlägg i serien:
Nedslag i nya Bang
Om Sarah Palin är en av grabbarna – hur blir det för kvinnorna?
Nya idéer om äktenskapet rör upp himmel och jord
Våldtäkt – ett vapen som slår sönder de sociala strukturerna