Våldtäkt – ett vapen som slår sönder de sociala strukturerna
Harald Hultqvist gästbloggar den här veckan på feministisktinitiativ.se. Här är hans första inlägg.
När jag ligger i sviterna efter en släng av influensa och tycker synd om mig själv landar ett akademiskt paper på mitt skrivbord (i detta fall mitt täcke). Det får mig omedelbart att sluta tycka synd om mig själv. Det handlar om våldtäkt, i dess vidrigaste form. Titeln är ”Battles for Control on the Bodies of Women: Rape and War in Eastern Democratic Republic of Congo. Perspectives of Local Leaders”.
Jill Trenholm har åkt till provinsen Sud-Kivu och intervjuat några personer i ledande ställning inom administrationen, kyrkan och olika organisationer. De redogör för sin egen och det omgivande samhällets syn på de vidriga massvåldtäkter som följt i krigets spår under snart ett och ett halvt decennium.
Att föreställa sig grymheterna är knappast möjligt. På Panzikliniken utanför Bukavu opereras i genomsnitt fem patienter per dag för det som kallas ”obstetrical fistulas”. Det är håligheter och sår i kvinnors underliv som uppkommit genom brutalt våld mot könsorgan och anus. Våldtäkter begås med vapen, påkar och andra tillhyggen. En tredjedel av patienterna är barn.
Naturligtvis stannar det inte vid de fysiska skadorna. Enormt lidande orsakas även av den psykologiska traumatisering som våldtäkterna innebär, och som förvärras av att samhället inte har några som helst resurser att terapeutiskt behandla offren.
Till detta kommer stigmatiseringen, och det är här intervjupersonernas svar blir både intressanta och obehagliga. En av de få institutioner som finns på plats och fungerar är den katolska kyrkan. Men Trenholm läser skickligt mellan radera och kritiserar kyrkans föråldrade synsätt. En av informanterna tycker det är begripligt att en man blir ”svartsjuk” om hans fru har varit med en annan ”make” (”husband” i denna engelska översättning, förmodligen ”mari” i originalet). Kvinnan betraktas fortfarande som ”syndare” och ”smittad”. Det senare relaterar då inte bara till den konkreta risken av HIV-smitta, som i sig är ytterligare en orsak till stigmatiseringen.
Detta sammantaget gör att våldtäkterna inte bara orsakar gränslöst personligt lidande, utan även bidrar till att åter och åter slå sönder de ytterst fragila sociala strukturerna i landet. På så sätt är de ett mycket effektivt och billigt vapen.
De intervjuade ropar samfällt på hjälp från oss – den vita delen av världen. Man frågar sig vad man kan göra. Viktigast av allt är naturligtvis att se till att det blir fred i regionen, och där kan man nog göra saker även på avstånd. Kriget är till stora delar ett råvarukrig där den konsumerande delen av mänskligheten krigar för billiga mobiltelefoner och laptops. Detta har nu börjat uppmärksammas mer och mer, bland annat tack vare kampanjen ”Make IT Fair”.
När det gäller en annan huvudorsak till våldtäkterna är det betydligt svårare. I stora delar av det kongolesiska samhället ses kvinnorna som ägodelar eller hushållsslavar, satta att lyda och underkasta sig männen. Den kristna religionen tas ofta som huvudargument för detta förhållande. Utan denna avhumaniserade syn på kvinnan vore steget till krigföring genom våldtäkt mycket längre. Men att ändra på denna typ av föreställningar är mycket svårt, särskilt för den som kommer utifrån, och dessutom är vit och alltså bärare av allsköns missförstånd och underliga idéer om universella rättigheter. Särskilt svårt blir det att övertyga den som sett fredsbevarande FN-soldater springa på bordell när de har en paus i tjänstgöringen.
Jag tror att en verklig förändring på denna punkt endast kan åstadkommas av de kongolesiska kvinnorna. En av världens resurssvagaste grupper, hur man än räknar. De försök till organisering som trots allt finns behöver allt vårt stöd – och utan pekpinnar.
Harald Hultqvist är publicist och bland annat intresserad av globalisering, intersektionalitet och väldigt, väldigt gamla böcker.
Övriga inlägg i serien:
Nedslag i nya Bang
Om Sarah Palin är en av grabbarna – hur blir det för kvinnorna?
Om varför Fi inte borde ställa upp i val
Nya idéer om äktenskapet rör upp himmel och jord