Feministbrev nr 47

22 september 2008

Till alla feminister från Gudrun Schyman

Hänsynslös vinsthunger, överdriven skuldsättning och alltför högt risktagande är orsaken till den allt djupare finanskrisen, skrev Johan Schuck i DN i förra veckan (DN 19 september). Han skrev också att en viktig drivkraft var investmentbankernas bonussystem, som uppmuntrade ledning och personal till väldiga risker.

Har vi inte hört det där förut? Bonussystem bortom all vett och sans, som rattas av fartblinda män i välknutna slipsar och blanka skor. Högst upp i de patriarkala pyramiderna balanserar maktens män på varandras ryggar. Långsiktighet och hållbarhet finns inte i deras ordförråd. Längst ner i pyramiden finns alla småsparare som saknar konsumentskydd.

Hur länge till ska vi stå ut med det här? När näringslivets mansdominans tar sig alltmer destruktiva former och drabbar alltfler så måste väl någon våga sätta stopp. Eller?

Fakta och forskning visar att (köns)blandade bolagsstyrelser ger både bättre effektivitet, lönsamhet och långsiktighet. I Norge har man redan lagstiftat (på förslag av den tidigare, borgerliga, regeringen) och resultaten där är glädjande. Inte minst för att utbildningsnivån i styrelserna har höjts när det blivit fler kvinnor och färre män. Egentligen borde det vara självklart.

I alla andra sammanhang påvisar man att blandade grupper ger bättre resultat. Varför skulle det plötsligt inte gälla i näringslivet? När den´patriarkala makten inom näringslivets största ägandegrupper inte ens låter sig rubbas av rationella lönsamhetsresonemang, då måste politiker våga gå från ord till handling. Gör som i Norge!

Också LO borde göra som kollegorna i Norge. Där har LO börjat en diskussion om 6-timmarsdagen som nästa stora välfärdsreform. Redan på kongressen år 2005 tog man ett viktigt steg genom att byta ut formuleringen ”långsiktigt mål” till att i stället föreslå konkreta försök. Erfarenheterna av försöken, som nu pågår, blir underlag för den fortsatta diskussionen på kongressen 2009. Med då finns också den nya utredning från Statistisk sentralbyrå (motsvarar SCB i Sverige) som visar att det är fullt möjligt att reducera arbetstiden med 20 procent fram till år 2020, motsvarande 30 timmars arbetsvecka, utan några katastrofala följder för landets ekonomi.

Visserligen ger arbetstidsförkortningen en BNP-tillväxt som är 5–10 procent lägre (än om man inte hade kortat arbetstiden) år 2050, men gör det så mycket när man samtidigt räknar med en fördubbling av BNP fram till år 2050? Den radikala frågan ställer alltså LO i Norge. Samtidigt har delar inom den norska fackföreningsrörelsen börjat tala om ett nytt solidaritetsalternativ, där generell välfärd ska vara viktigare än ökad lön.

Offentliga satsningar (=konsumtion) på bra hälsovård, bra skolor och bra förskolor, belastar inte miljö och klimat på samma sätt som en ständigt växande privat konsumtion, menar man. Man kopplar alltså ihop arbetstidsfrågan med miljöproblem och klimathot. Den förra LO-ledaren, Gerd-Liv Valla menar att tid i stället för pengar ska kunna värderas och ingå i framtida fackliga avtal. Självklart måste låglönegrupper kunna höja sin lön, självklart ska arbetstidsförkortningen vara generell, men det finns faktiskt flera som gärna skulle byta mer tid mot mindre pengar.

De försök med förkortad arbetstid som nu görs i Norge visar, precis som tidigare försöken i Sverige, att män med kortare arbetstid är mer tillsammans med barnen och gör mer av det obetalda arbetet hemma. Kanske bäst-före-datumet har gått ut på mannen som hellre ville vara på jobbet tills middagen var klar, än att vara den som kom hem först, frågar två författare hoppfullt i en nyutkommen bok om 6-timmarsdagen. (”Sextimmarsdagen – den neste store velferdsreforma?”, Gyldendal Arbeidsliv)
Själv blev jag hoppfull när jag hörde på radion igår att män som tagit ut mer av föräldraförsäkringen var mindre villiga att jobba över. Om tid är pengar så måste också pengar kunna vara tid. Det betyder att arbetsmarknaden måste förändras. Det betyder att parterna måste tänka om. Det betyder att tänkandet inom näringslivet måste förändras, ända upp i toppen. Det måste rimligen reflekteras i sammansättningen av styrelserna.

Alltså – åk till Norge! Men åk klimatvänligt. Ta tåget.

Gudrun